”Sveriges agerande för Dawit Isaak är ängsligt”

För ett år sedan lämnade Reportrar utan gränser tillsammans med bland andra Raoul Wallenberg-centret i Kanada, CPJ och flera andra organisationer in en anmälan till FNs grupp mot godtyckliga gripanden.

– De kom med en stenhård rapport i juli som räknade upp 19 olika artiklar i deklarationen om mänskliga rättigheter och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som Eritrea bryter mot. Och de skulle i sin tur skicka den rapporten vidare till FNs specialrapportör mot tortyr, och till rådet för mänskliga rättigheter. Rapporten finns nu inom människorättssystemet, kan man säga, säger Björn Tunbäck som engagerat sig i frågan om Dawit Isaaks frigivning i mer än 20 år.

Nyligen har det också skickats en rapport tillsammans med Reportrar utan gränser i Paris, till afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter.

Annons

– Eritrea har nyligen kommit med en landrapport, vilket alla länder som är med i den afrikanska unionen ska göra. Där ska de beskriva hur de gör när det gäller mänskliga rättigheter. Det handlar inte bara om yttrandefrihet och pressfrihet, men jag tittar ju på det som handlar om det. Och då är de märkligt nog helt tysta om det faktum att de förbjöd alla oberoende medier för 20 år sedan. De nämner inte att de har ett dussin journalister och mediearbetare fängslade.

Vet man något om hur det står till med honom?
– Nej, det är ju det som de anhöriga kräver. Något sorts bevis på att han lever, någon kontakt. Men de är hjärtlösa på det viset, de tillåter inte det.

Björn Tunbäck frågar sig varför medierna skriver om frågorna enbart när det är årsdag sedan fängslandet.

– Det finns saker att bevaka. Det här FN-uttalandet som kom tidigare i somras, om man vore en politisk journalist så skulle man ju följa det noga. Nu är det ju vi (Reportrar utan gränser) som skriver. Man skulle kunna bevaka FN-systemet, man skulle kunna bevaka afrikanska kommissionssystemet. Jag har varit där i åratal och har aldrig träffat några svenska medier. Och inte heller några svenska diplomater, däremot norska och danska.

Han menar att Sveriges agerande är ängsligt och drar en parallell till kriget i Ukraina. Han var nyss i Riga och berättar att de där döpt om slutet på gatan där den ryska ambassaden ligger till ”De ukrainska hjältarnas gata”.

– Då måste ryska ambassaden göra om alla sina brevpapper till exempel. Mitt emot har de satt upp ett jättestort porträtt på Putin som någon sorts döskalleliknande figur. Det är lite skillnad på tonläget. Det är något som vi och många andra har föreslagit: att döpa om stället på Lidingö där ambassaden ligger, men det går inte… Det är ängsligt, eller försiktigt, eller vad det nu är.

Reportrar utan gränser har försökt få myndigheter att ta upp Dawit Isaaks fall rättsligt i Sverige tre gånger.

– Alla gånger har det fallit på rädslan för att störa UDs förhandlingar. En annan invändning har varit att det är för krångligt att utreda det. Den dåvarande riksåklagaren slog fast att det finns skäl att utreda brott mot mänskliga rättigheter, det går att säga att de misstänkta är högst upp i ledningen. Men efter fråga till UD så fick man beskedet att det kan störa förhandlingarna för att få Dawit Isaak fri. Det sa de 2015, 2016 och även för drygt ett år sedan. Det är klart att det är svårt att pröva rättsligt, men att inte ens göra det, det är att se slaget förlorat på förhand, säger Björn Tunbäck.

Årsdagen av Dawit Isaaks fängslande uppmärksammas också av debattören och författaren Kurdo Baksi och RSF Sveriges ordförande Erik Larsson idag. I en debattartikel i Aftonbladet idag manar de regeringen och statsminister Ulf Kristersson att göra allvar av de ”nya tag” för att få Dawit Isaak och den svenska förläggaren Gui Minhai frigivna som regeringen lovade när den tillträdde förra hösten.

Läs också Fouad Youcefis krönika om Dawit Isaaks 22 år i fängelse, och Julia Nilssons ledare.