Striden mot sekretessivrarna
Besluten att publicera tsunami-listan har knappast varit enkla, men i stort sett har hanteringen skötts med värdighet och respekt.
Strax före klockan åtta i onsdags morse trängdes taxibilarna utanför polishuset på Polhemsgatan i Stockholm.
En handfull reportrar och lika många fotografer stod och stampade i foajén i väntan på att listan över bekräftat döda och saknade efter tsunamikatastrofen skulle lämnas ut, efter en rättsprocess där TT och andra drivit frågan om att listan ska bli offentlig och där Regeringsrätten till slut fastslagit att det inte fanns några godtagbara skäl för en hemligstämpel.
bryt
Det var ett oerhört viktigt beslut. Skärpningen av sekretessen i det svenska rättsväsendet och myndighets-Sverige sker i ett alltmer uppskruvat tempo och med allt dunklare argument. Att hemligstämpla tsunamilistan hade inneburit att rätten givit sitt godkännande till att polis och politiker ska fatta beslut som enligt grundlagen ska ligga hos de ansvariga utgivarna. För märk väl: diskussionen handlade aldrig om att det fanns något som behövde hållas hemligt i listorna; bara om rädslan för vad mediernas publiceringar skulle kunna leda till.
bryt
Att politiker och poliser på detta sätt lägger sig i publiceringsbesluten är en synnerligen oroväckande trend. Vi har sett den i form av en bisarr lagstiftning gällande tillgängligheten av pass- och körkortsbilder, där handläggare på tjänstemannanivå ska bedöma om någon kan lida men av att en bild lämnas ut till medierna – och vi såg den i somras, när en direktör på Skatteverket tog initiativet till att erbjuda Ulf Olsson, då misstänkt, numera dömd för mordet på Helén Nilsson i Hörby, så kallad spärrmarkering i folkbokföringsregistret. Som skäl anförde skattedirektören att mannens anhöriga behövde skyddas mot medierna: ”Du kan tänka dig hur det ser ut när du får många journalister på tråden och du varken vet ut eller in. Då har man en skyldighet att fundera över om uppgiften är offentlig eller inte”.
Skyldigheten att fundera kring offentligheten ska dock inte ligga hos tjänstemän, polischefer och skattedirektörer. Den ska regleras i tryckfrihetslagstiftningen och därefter ligga hos de ansvariga utgivarna, som har att väga in olika faktorer och sedan besluta om vad som är relevant och viktigt att publicera. Som framgår av artiklarna om tsunamilistorna i det här numret kan beslutet att lägga hemligstämpel på listorna i sig ha fungerat som en utlösande mekanism för en omedelbar publicering. Mörkläggningen kan ha fungerat som en provokation mot medierna, som – i vissa fall – svarade med att omedelbart offentliggöra pdf-filen, så fort man hunnit tippexa över personnumren.
bryt
Det är i så fall olyckligt. Om man sätter likhetstecken mellan vad som är offentligt och vad som ska publiceras finns det dock en risk att ge sekretessivrarna rätt. Det viktigaste med att få ut listorna var att de gav möjlighet att gå vidare i den journalistiska bevakningen, med eller utan kompletta listor i spalterna.
De flesta utgivare har dock övervägt noga – och kommit till olika slutsatser, precis som det ska vara. En del har avstått att publicera eftersom de inte sett några skäl att göra avsteg från de normala namnpubliceringsrutinerna. Andra har valt att publicera namnen under så dramatiska former som möjligt, med tanke på det enorma allmänintresse som finns. Några har lyssnat till vädjanden från anhöriga och tagit bort en del av namnen, medan andra har valt att gå helt på polisens lista. Besluten har knappast varit enkla, en del anhöriga känner sig uppenbart drabbade av publiceringsbesluten, men i stort sett är min bedömning ändå att hanteringen skötts med värdighet och respekt. Bara en fråga oroar: hade betyget blivit detsamma om listorna blivit offentliga redan för flera veckor sedan? Eller fanns det fog för farhågorna om mediernas etik?
mj@journalisten.se
PS: Sveriges Televisions VD Christina Jutterströms uttalanden i Journalisten 3/05 om teknikkaoset i ”Framtidens TV-hus” har väckt ont blod bland anställda på SVT Örebro. Jutterström ansåg att problemen berott på en ”blandning av brister i teknik och kompetens” och klargjorde att ”vissa har förmågan att ta till sig ny teknik och nya metoder direkt. För andra är det svårare”. Efter att ha blivit informerad om reaktionerna på hennes ord skickade VD ett mejl där hon konstaterade att hon ”har ingen som helst önskan att genom mina uttalanden försvåra tillvaron för er”. I Örebro tackar personalen för det. Deras arbetssituation är ju svår redan som den är.
