Gå direkt till textinnehållet

Storyn som var för bra för att vara sann

Historien med sexbarnsfamiljen som bodde i en jordhåla i Gävle var oemotståndlig för medierna. Den hade nästan allt. Det enda felet var att den inte var sann.

Historien med sexbarnsfamiljen som bodde i en jordhåla i Gävle var oemotståndlig för medierna. Den hade nästan allt. Det enda felet var att den inte var sann.

På måndagsmorgonen började medierna ansätta socialtjänsten i Gävle.

– Det sade bara tjoff, säger Wolter Planck, chef för socialtjänstens biståndsenhet. Jag fick lov att hålla fast mig i skrivbordet för att inte blåsa bort. Lokalmedier, riksmedier och journalister i Norge och Danmark ringde.

Natten till måndag den 8 januari hade en man larmat medier och myndigheter om att han hittat en irakisk sexbarnsfamilj som mitt i vintern bodde i en jordhåla i Gävle. Familjen hade eldat i hålan och ådragit sig rökskador.

Enligt de första uppgifterna hade myndigheterna nekat familjen en lägenhet. Familjemedlemmarna hade en tid bott i en trång lägenhet som tillhörde den gravida kvinnans mor, men hon var sjuk och orkade inte längre ha dem inneboende hos sig. Tillflykten i jordhålan var deras sista chans.

Medierna älskar den sortens historier.

– Det lät som en perfekt story. Små barn var inblandade, det blev ett lyckligt slut och det fanns en hjälte, säger Gefle Dagblads reporter Mats Hedström, som började jobba med fallet på måndag morgon.

Hjälterollen fick den man som hittat barnen utanför jordkulan och som sedan larmat myndigheter och medier om familjens svåra belägenhet.

– Historien verkade för bra för att vara sann. Men under dagen hittade vi inga jättetydliga tecken på att något var fel.

Sent på eftermiddagen upptäckte Mats Hedström efter en koll med folkbokföringen att den gravida mamman och hjälten som larmade hade samma mor. Hjälten var alltså barnens morbror. Mats Hedström försökte då tala med mannen om hans identitet.

– Då tyckte han inte att det var roligt att tala med medierna längre.

Gefle Dagblad bedömde ändå situationen som allvarlig i och med att den rökskadade, höggravida kvinnan vårdades i tryckkammare på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Det framkom också att familjen hade haft en lägenhet i Malmö. Socialtjänsten hänvisade till att familjen därifrån kunde söka en lägenhet i Gävle och gav dem tågbiljetter till Malmö. Familjen valde ändå att stanna kvar i Gävle där man hade släktingar.

– Nu trodde vi inte på storyn men valde att skriva vinkellöst i tisdagstidningen. Problemet var att 80–90 procent av den information vi hade kom från morbrodern.

Arbetarbladet behöll vinkeln om den drabbade familjen fram till onsdagen. Riksmedierna, som först slog upp nyheten stort, följde aldrig upp den och förklarade aldrig att den spruckit. Aftonbladet publicerade i torsdags en ny artikel med den ursprungliga vinkeln.

På torsdagen redovisade även Ar­betarbladet att det fanns många frågetecken kring familjen i jordhålan. Tidningens politiske chefredaktör Kennet Lutti skrev en ledare under den tvetydiga rubriken Ett lyckat drama. Han anslog en självkritisk ton: ”Frågan som kan formuleras på några redaktioner i Gävle lyder: spelade vi med i spelet eller blev vi utnyttjade? Kanske både och?”

I efterhand har Lutti bilden klarare för sig.

– Det var en välregisserad föreställning. Hela situationen var iscensatt. Vi borde ha varit försiktigare. I första skedet hann vi inte kolla allt och reda ut familjerelationerna och vi gjorde misstaget att visa barnen på bild. Bilden skulle ha tagits bakifrån men föräldrarna sköt fram dem.

Kennet Lutti är bekymrad över att Arbetarbladet fått läsarreaktioner med främlingsfientlig tendens. Men Gefle Dagblads reporter Mats Hedström har inte mött något sådant.

– Jag är positivt överraskad eftersom jag trodde att det skulle komma. Ingen har heller sagt att vi borde ha mörkat om sanningen, utan att vi gjorde rätt som redovisade vad vi visste och vad vi inte visste.

På det stora hela tycker Kennet Lutti att medierna klarade sig bra.

– I slutändan är det ett lyckligt slut såtillvida att barnen har fått en bostad och får gå i skolan.

För Wolter Planck på socialtjänsten i Gävle blev det en vecka han sent ska glömma. Socialtjänsten var från början försvarslös. Tjänstemännen visste först inte vilka människor det handlade om. Det var, för att tala med Planck, som att skjuta på sittande fågel.

– Jag och förvaltningschefen hade kommit överens om att han skulle ta hand om riksmedierna och jag sköta lokalmedierna. Men på tisdagen tog förvaltningschefen semester och åkte till Brasilien så jag fick ta hand om alltihop. Måndag till torsdag var jag helt sysselsatt med mediekontakter. Förutom medierna hörde länsrätten av sig och undrade hur vi hade skött det här.

Wolter Planck ger en eloge till Gefle Dagblads reporter som tidigt anade ugglor i mossen.

– Efter hans artiklar ändrades bilden undan för undan. För en gångs skull uppskattar jag grävande journalistik. Men många tidningar fortsatte med den linje de satsat på och riksmedierna släppte fallet när storyn inte höll.

– De som bara läste Arbetarbladet måste ha varit beredda att attackera oss med brandfacklor medan GDs läsare från och med tisdagen kunde ha en viss förståelse för oss.

Enligt Wolter Planck var hela historien onödig.

– Vi hade ändå fått lov att ordna bostad åt familjen som inte längre har kvar lägenheten i Malmö. Det alternativet finns inte längre. Vi var tvungna att skaffa barnen en lämplig boendemiljö.

De sociala myndigheterna har ofta dålig erfarenhet av kontakter med medierna. När socialtjänstemän åberopar sekretess framstår de som svarslösa och det är lätt för medierna att ge en tvivelaktig bild av dem.

– Vi är för försiktiga med att uttala oss i medierna, säger Per-Olof Forsblom, ordförande i Sveriges socialchefers förening. Vi kan tala generellt utan att namnge personer och ge motbilder utan att skada de inblandade.

Enligt Per-Olof Forsblom vill socialcheferna verka för så stor öppenhet som möjligt.

I gengäld kräver han att journa­lister är hederliga i umgänget med sociala myndigheter.

Journalistförbundets etikombudsman Justus Bennet anser att det är viktigt att journalister tänker efter när de ska skildra sociala och psykiska problem.

– Man måste förhålla sig kritiskt till alla parter. I det här fallet reagerade jag på att det var extremt tydligt att man köpte den värnlösa personens version. Men att människor befinner sig i en utsatt situation behöver inte betyda att allt de säger är sant.

I Gävle var de sociala myndigheterna ovanligt öppna, en utmärkt taktik anser Justus Bennet.

– Det är vansinne av socialarbetarna och farligt för demokratin om tjänstemännen väljer tystnad.

Sven Johansson, redaktionschef och ansvarig utgivare på Arbetarbladet, har svårt att se att medierna hade kunnat avstå från att berätta om fallet.

– Det är en historia som man inte kan gå förbi. Inledningsvis såg det ut som en trovärdig historia om hur människor fallit igenom maskorna i välfärdsnätet. Det kan fortfarande finnas aspekter av detta att återkomma till, till exempel hur invandrarfamiljer bollas mellan olika kommuner.

hl@journalisten.se

Fler avsnitt
Fler videos