Spy Bar Edition och Bajenland: Garanterat vinklade tidningar

All journalistik strävar inte efter neutralitet. Spy Bar Edition sänds ut till nattklubbens medlemmar för att bygga upp magin kring innekrogen Spy Bar i Stockholm, och i Bajenland är trohet till Hammarby IF en utgångspunkt för journalistiken.

Stället kallas Spyan, ibland även uttalat Spajan. De frånstötande smeknamnen till trots är Spy Bar i dag epicentrum i Stockholms utevärld, med svårslagen attraktionskraft på de som sveper runt Stockholms nöjesliv. Spy Bar – ständigt omsjunget i skvallerpressen, och ständigt med en kö av trånande besökare utanför de röda sammetsrepen på trottoaren. Även en riktigt trist kväll på Spy Bar är ändå en merit. Att ha spenderat helgkvällen där och inte blivit imponerad – det är imponerande bara det.

En pseudovärld, måhända, men som sådan har den lyckats etablera en virtuell verklighet som många vill vistas i. Därför har Spy Bar länge haft en tidning för sina 5 000 medlemmar, men det är först med Spy Bar Edition som etablissemangets publikation även ska säljas i pressbyrån fyra gånger om året.

Alltså: en tidning endast för de invigda – som nu även de vänder sig mot icke invigda.

Är inte det konstigt?

– Visst finns här en dubbelhet, och vi har brottats en del med hur vi ska hantera den här rollen, berättar Daniel Nyhlén, chefredaktör för Edition.

– Själv är jag ganska kommersiell och extrovert, så jag vill helst göra en tidning som vänder sig till vanligt folk. Å andra sidan vill ledningen gärna ha en coolare känsla, som snarare speglar medlemmarnas ideal och där de kan identifiera sig, och därför hade första numret den där lite svala tonen i formen, fortsätter han.

Daniel Nyhlén har efter tre år i Stockholm noga städat ut sin västgötska och etablerat sig som reporter i Stockholm, dels i kvällspress, dels i Svensk Damtidning, och snart även som Aftonbladets nye kändisreporter.

När Journalisten fotograferar Daniel Nyhlén ringer hans mobil, påknäppt bara för att han inväntat ett viktigt besked, nämligen en bekräftelse på att Sofia Eriksson fortfarande är singel.

Varför är du, och så många andra av oss, intresserade av kändisar?

– Kändisarnas liv speglar Svenssons. Under den glamorösa ytan finns strul, problem med relationer, kärlek, balans i livet och därför handlar kändisjournalistiken om primära saker som vi alla kan känna igen oss i.

Första numret av Spy Bar Edition kom ut i mars och trycktes i 30 000 exemplar. Temat är festfixare, och bland de intervjuade har Bindefeld hamnat på framsidan. I första numret intervjuas även chefredaktören själv på fyra sidor, men i det kändistäta materialet finns även helsidesbilder på tungkyssande Spy Bar-gäster, drinkrecept och nakenbilder på politikern och boxaren Paolo Roberto, bilder som gjorde tidningen omskriven i kvällspress.

“Rent reklamskryt skulle skada Spy Bar”

För Daniel Nyhlén har kändisvärlden en lockelse och lyster som gör den värd att skriva om, och att jobba för en tidning som tar en viss klubb som utgångspunkt menar han inte betyder att han skriver reklamartiklar för själva klubben:

– Man får se det för vad det är, inte kritiskt granskande artiklar som skriver ner Spy Bar, men inte heller rent reklamskryt, för sådant hade ju bara skadat barens varumärke. Genom sitt tema och sin utgångspunkt fungerar Spy Bar Edition som en slags reklam för klubben, det kan man ju inte komma ifrån. Men artiklarna ska inte vara skrivna som reklamtexter.

– Var sak har sin plats och jag tror inte att det är ett problem att både skriva i Aftonbladet och jobba för Spy Bar Edition, bara man ser till att skilja dem åt. Jag tror att man snarast blir extra noggrann med att inte favorisera Spy Bar i andra sammanhang.

Enligt Micke Becker, delägare i Spy Bar, har tidningen haft flera föregångare, den startade som cd-rom-produkt, men det är först nu som den vänder sig till en bredare publik:

– Tidningen görs inte för att tjäna pengar i sig, vi är glada om den går runt, men i förlängningen finns det ju ett syfte att marknadsföra klubben. Vi har utvecklat Spy Bar i nära samarbete med medierna, och det är viktigt för oss att förmedla det vi står för, berättar Micke Becker.

Lyx, glitter och gay

Spy Bar Edition vill förmedla en känsla av glittrigt, livsbejakande nattklubbsliv. Om man skriver om prylar i tidningen ska det enligt Daniel Nyhlén hellre vara ouppnåelig, orimlig lyx än vanliga dyra snobbprylar. Häftiga, hippa, vackra människor, snabba bilar och en värld av flärd ska stråla från sidorna. Själv slås jag av att tidningen tycks genomsyras av lite gay-känsla.

– Ja, det kan jag hålla med om. Spy Bar-känslan ska vara lite gayig. Cross-dressers, är till exempel ett inslag på klubben som gör att den har en udda, lite freakig atmosfär. Det kan skapa en stämning av att man är på ett ställe där folk går över gränser, där drömmar blir verklighet.

Hedonism och en känsla av flärd, alltså.

Men bortom paljettregnet över sidorna, kan man även tala om ett underliggande budskap eller ett publicistiskt kall?

– Nej, det handlar om att ha kul och att spegla den känslan. I och för sig skulle vi väl kunna göra en artikel om till exempel krogvåldet, eller kanske ett reportage där man följer med en taxichaufför som brukar köra gästerna och höra honom berätta om sina upplevelser. Men vi kan inte bli hur seriösa som helst, det finns många andra tidningar som är bättre på att låta sig ledas av ett budskap, säger Daniel Nyhlén.

Paul Frigyes

pf@sjf.se

Bajen framför allt

För veckotidningen Bajenland är nyckelordet engagemang, inte objektivitet.
– I grunden är jag främst en supporter och det tror jag hjälper mig att göra min journalistik mer angelägen, säger redaktör Magnus

Hagström.

För Magnus Hagström är arbetet som redaktör för veckotidningen Bajenland drömjobbet. Sedan 70-talet har han varit hängiven supporter till fotbollslaget Hammarby IF, skanderat från läktarna, rest på bortamatcher och stöttat laget i dimma och hagel. I samband med tidningskriget om Stockholms lokala stadsdelstidningar fick han chans att förena nytta med nöje när tidningsutgivaren Innerstadspress startade veckotidningen Södermalmsnytt. Som sportbilaga etablerades publikationen med titeln Bajenland. Ett dussin sidor garanterat partiska nyheter där Hammarby IFs 15 olika sportsektioner utgör bevakningsområdet – med fotbollen som naturligt kraftcentrum.

80 000 exemplar om Bajens storhet sprids över Södermalm.

Sval nyhetsprosa

Förvånande nog förekommer ord som ”hjälte”, ”bragd” och ”fiasko” ovanligt sällan i bladet.

Artiklarna har en sval nyhetsprosa, ledaren är nyktert analytisk och inte heller de övriga spalterna kännetecknas av någon rusig hejaklackstämning.

Men visst är det i grunden ändå frågan om en tidning som är partisk.

– Ja, visst är engagemanget för Bajen en utgångspunkt. Jag har varit Bajen-fan i många år, och är fortfarande supporter i första hand, snarare än journalist. Men det betyder inte att jag är lojal med direktörerna eller ledningen. Det är snarare på ett högre plan, laget, idén om Bajens storhet, det är den jag och tidningen måste vara lojal mot.

– Den ska vara som en lokaltidning, som i grunden är förankrad i miljön, men ändå kan kritisera. Hammarby äger inte tidningen, jag ska bevaka laget, inte föra dess talan. Att säga sanningen är att vara lojal på djupet, förklarar han.

Magnus Hagström är supportern som aldrig missade lagets matcher, och han spelade även själv fotboll, om än på låg nivå:

– Min kärlek till fotbollen var inte besvarad. Och när jag en dag märkte att jag blev förbisprungen och inte brydde mig, då kände jag att det var dags att sluta. Det var inte så smärtsamt för det är ändå i botten som supporter jag har min identitet.

Sitter inte på pressläktaren

Som sportjournalist när Magnus Hagström inte drömmen om objektivitet. Att ta ställning, att engagera sig, att vara passionerad, det är snarare detta som är sportens och även sportjournalistikens kärna för Magnus Hagström. Själv umgås han inte med andra sportjournalister, han köper sin biljett själv och sitter inte på pressläktaren under matcherna.

Ändå har jobbet som redaktör för Bajenland påverkat hans supporteridentitet:

– Jo, jag har förändrats och det är inte enbart positivt. Om jag får reda på att handbollslagets ekonomi är usel och att sektionen riskerar konkurs, då tänker jag: Det där är en bra nyhet! För ett år sedan hade jag bara tänkt: katastrof!

Tidningen Bajenland distribueras bara på Södermalm. Magnus Hagström har fått propåer från folk i Farsta, som menar att de bor i det verkliga Bajenlandet, och därför borde få tidningen till sig. Därför går det också att få Bajenland som betalande prenumerant om man drabbats av olyckan att bo utanför Södermalm.

AIKare på Söder vill inte ha tidningen

Magnus Hagström säger sig inte ha fått mycket kritik under tidningens första tid. Några AIKare på Södermalm har skrivit och bett att få avstå från tidningen, och Magnus Hagström har hört om att en hemsida för AIK-supportrar ger ut ett klistermärke med texten Bajenland – nej tack!.

– Men någon kritik att tala om har jag inte mött, förmodligen för att vi inte skriver om andra klubbar.

Eftersom Magnus Hagström är den supporter han är, tror man honom när han säger att han vill göra den tidning han själv helst vill läsa. En journalistik som kännetecknas av hänryckning. Han har Vilhelm Moberg som en förebild, och även om han tycker att den samtida sportjournalistiken är ojämn ser han föredömen:

– Mattias Göransson i Offside visar prov på bra research, Albert Svanberg på TV-sporten är en lysande krönikör och i engelska tidningen ”When Saturday Comes” finns en föredömlig blandning av humor och kompetens. Men att vara neutral är inget jag vill sträva efter. Sportjournalistik utan passion är menlös, säger han.

Paul Frigyes

pf@sjf.se