Så var det med den öppenheten
I ljuset av vad som hänt de senaste veckorna kan det bara kommenteras med ett ord: hyckleri.
Transparens. Öppenhet. Offentlighet. Ni har hört den kören ett tag nu, ända sedan den flugklädde i Zürich faxade ut sitt berömda pressmeddelande. Byken ska tvättas, avtalen fram och insynen öka, kräver politiker, debattörer och – inte minst – medier. Bra, tänkte vi, och sparkade igång en grundlig undersökning av chefsavtalen i de svenska medieföretagen, där vi begärde fram alla detaljer om chefernas lön, förmåner, pensionsavtal, fallskärmar och avgångsvederlag.
bryt
Resultatet var nedslående. Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, TV4, Aftonbladet, Expressen och några till svarade snabbt och redigt, men på många andra håll möttes våra förfrågningar med ett maktspråk som står i skarp kontrast till den öppenhet som det pläderas för på redaktionell plats. Hälften av de 18 medieföretagen vägrar redovisa fullt ut. Besked har dröjt, lämnats motvilligt, eller uteblivit. Budskapet som sänds ut är tydligt: det här har ni inte med att göra.
bryt
Till syndarna hör Bonniers koncernledning. Deras argument, framförda av administrative direktören Lennart Wiklund eftersom VD Bengt Braun vägrar tala med Journalisten om chefsavtalen, handlar i princip bara om en sak: att företaget är så öppet som det behöver vara. Men då syftar de bara på de krav som åläggs dem av årsredovisningspraxis, inte på behoven av insyn från anställda och allmänhet. De väljer en rekommenderad lägstanivå, med summariska och svårtolkade bokslutsnoter, istället för en total genomlysning. I ljuset av vad som hänt de senaste veckorna kan det bara kommenteras med ett ord: hyckleri.
bryt
Men Bengt Brauns villkor kan vi i varje fall redovisa. Hans lön, på cirka sex miljoner, är hög, även för en koncern av Bonniers storlek. Men framför allt är hans pensionsvillkor generösa, med livslång Bonnier-pension på två tredjedelar av den lönen även om han går redan vid 56 års ålder. Den ”ekonomiska motvind” han skriver om i sin kommentar till koncernens bokslutskommuniké blåser med andra ord knappast in i direktionsrummet på 20e våningen i Bonnierskrapan.
bryt
Hans avtalsvillkor lär sticka i ögonen på många. Inte minst på de 185 personer som precis blivit uppsagda från Expressen, GT och Kvällsposten. Men det är inte nivåerna i sig som väcker den största irritationen, utan slutenheten. Befinner man sig på en hög chefsnivå kan man inte hävda att avtalsvillkoren är en intern angelägenhet, som exempelvis SVTs nye programdirektör Leif Jakobsson gör. En total öppenhet är enda sättet att bli trovärdig – och bästa garantin för att slippa rena orimligheter.
bryt
Mitt eget avtal som chefredaktör för Journalisten ser ut så här, om någon undrar: en månadslön på 45 500 kronor i årets löneläge, fri sjukvård och två fria dagstidningar. Om jag säger upp mig själv har jag tre månaders uppsägningstid, om Journalistförbundet säger upp mig sex månader. Pensionsålder: 65, särskilda pensionsavtal eller avgångsvederlag finns inte.
P.S. Till det här numret har jag gjort en intervju med Dan Josefsson, inför säsongsstarten för Mediemagasinet i SVT. Då fick jag förklaringen på varför han pratar så mycket och fort. I sin ungdom bodde han nämligen i samma kollektiv i Halmstad som ståuppkomikern Peter Wahlbeck. ”Och ville man ha en syl i vädret var det bara en sak som gällde: ge honom korta, raka kommandon, som till en hund ungefär – tyst! – och sedan snacka själv snabbt som fan, så att man fick sagt vad man ville.” Jag, som delat skolbänk med samma Wahlbeck, några gymnasieår, förstår precis vad han menar…