Så hotas svenska medier till tystnad

Chefredaktören hade varit entusiastisk. Det är klart att tidningen ville publicera en artikel med ett avslöjande om ett svenskt företags skumraskaffärer utomlands. Frilansjournalisten Annelie Östlund gjorde research i flera veckor. Sedan nämnde hon för chefredaktören att det fanns en risk för att affärsmannen skulle stämma:

– Jag ville vara tydlig med att det här är en person som kan tänkas vidta juridiska åtgärder, och att det skulle kunna ske i ett EU-land med en generös förtalslagstiftning. 

– Det blev ingen publicering.

Det är inte den enda artikel som inte publicerats efter direkta hot om stämning eller att en bedömning gjorts om att det fanns risk för stämning.

– Jag har en annan artikel som jag hoppas kunna få publicerad. Ytterligare två artiklar har lagts åt sidan och är inte längre aktuella. I det ena fallet kontaktade den affärsman jag granskat redaktören och hotade med stämning om artikeln publicerades. I det andra fallet hade jag skrivit en artikel om finansmän som inför och efter varje kritisk granskning bussar advokater på både reporter och chefredaktör. Jag tror att bedömningen som gjordes då var att artikeln, som i det fallet var en medelmåttig historia, inte var värd att slåss för. Det kostar ju pengar att anlita advokater. 

Annelie Östlund har under lång tid granskat många oseriösa svenska aktörer i näringslivet, några av dem med kopplingar till gamla kända bedrägerier, till exempel Trustorhärvan på 1990-talet.

– I de här nätverken finns personer som systematiskt lurar oerfarna småsparare och pensionärer, ”golden oldies”, på pengar och som inte drar sig för att stämma medier och journalister som vill avslöja dem. Det är tufft för en tidning med begränsade resurser att bli indragen i en domstolsprocess. Även om man inte tror att man skulle förlora i domstol, är den resurskrävande stämningsprocessen avskräckande, säger Annelie Östlund.

Hon vet allt om hur det är att bli stämd i utlandet. Tillsammans med kollegan Per Agerman och ekonomitidningen Realtids utgivare Camilla Jonsson stämdes hon i London på 13 miljoner pund av den svenska affärsmannen Svante Kumlin för publiceringar i Realtid hösten 2020. Eftersom det gick att läsa artiklarna digitalt i England var det möjligt att stämma i England, med engelsk förtalslagstiftning, där utgivaren inte har ensamansvar. 

Realtidsfallet, som är ett av de mest uppmärksammade exemplen på förtalsturism i Europa, slutade i en förlikning där Kumlin betalade delar av Realtids och journalisternas advokatkostnader och Realtid publicerade en ursäkt till Svante Kumlin. En talesperson för Svante Kumlin uppgav i januari att de är nöjda med uppgörelsen.

– Vi står bakom förlikningen, det finns inte så mycket mer att säga om det. Det viktigaste för oss var att inget skulle ändras i artiklarna eftersom de är helt korrekta – och att vi fick ett slut på processen. Den pågick i över två år och det tog oerhört mycket av min och Pers tid. Och vi upptäckte snabbt att det inte går att få rättshjälp som motsvarar kostnaderna på långa vägar, säger Annelie Östlund.

– Det skulle behövas en stödfond som journalister och medier kan söka pengar ur när de blir stämda. Det är fruktansvärt kostsamma processer.

Samtidigt som svarandesidan hade svårt att få ihop pengar för sina advokatkostnader gjorde Svante Kumlin en nyemission och tog in mångmiljonbelopp.

– Det var David mot Goliat.

Journalisterna Per Agerman och Annelie Östlund stämdes av affärsmannen Svante Kumlin i London 2020. Foto: Jonas Eng

Under tiden som processen i London pågick lyckades också Svante Kumlin periodvis tysta dem, berättar Annelie Östlund:

– Stämningen hindrade oss från att granska så mycket som vi ville. Det var en artikel som aldrig kom ut och under en viss period avrådde våra advokater oss från att publicera granskningar. Det betyder ju att Kumlin lyckades tysta oss. Men man ska också komma ihåg att stämningen slog tillbaka mot honom själv rätt ordentligt. Vi fick internationell uppmärksamhet, jag intervjuades av bland andra al-Jazira och har medverkat i en dokumentär som inte släppts än. Vi har suttit i massor av paneldebatter och pratat inför EU-parlamentet. Vårt case kommer förhoppningsvis att påverka lagstiftare.

Annelie Östlund tycker det är synd att kapitalstarka medieföretag som har råd att ta fajter i domstol inte har ett större intresse av att granska aktörer på den ”grå finansmarknaden” som befinner sig långt ifrån Stockholmsbörsens huvudlista.

– Affärstidningarna i Sverige skriver framför allt om de stora, redan mycket genomlysta börsbolagen som oftast sköter sig väldigt bra. Mindre bolag och det som händer på de mindre listorna, går under radarn. Där är det mer vilda västern. Det ser lite annorlunda ut i Norge – där finns Dagens Næringsliv och Kapital som faktiskt gör den sortens granskningar som jag har en tendens att intressera mig för.

Flera svenska utgivare uppger för Journalisten att de under de senaste åren har utsatts för grundlösa hot om stämning i utlandet i syfte att stoppa rapporteringen, så kallade ”Slapps”, som är en förkortning av ”strategic lawsuits against public participation”, strategiska stämningar i syfte att tysta.

I ett fall uppger en utgivare att hen för några år sedan valde att inte gå vidare med en granskning bland annat med anledning av risken för stämning.

– Vi var i den där brytningspunkten när man måste bestämma sig att satsa eller backa. Underlaget var för klent för att jag skulle känna ”yes, nu kör vi”. Då vägde stämningsrisken in. Jag har tänkt på det mycket i efterhand.

Thomas Mattsson, senior advisor på Bonnier News. Foto: Tor Johnsson

Thomas Mattsson, tidigare chefredaktör på Expressen och numera senior advisor på Bonnier News, är väl insatt i Slapp-problematiken och har själv varit med om en sådan stämning, berättar han:

– Jag kan inte specificera vad processen avsåg, mer än att det var ett bolag och gällde en domstolsprocess i England.

Han menar också att stämningar mot svenska medieföretag sker i större utsträckning än vad som blir känt.

– Detta sker med viss regelbundenhet. Samtidigt som Realtid utsattes pågick minst två eller tre liknande fall mot svenska tidningar som inte kommunicerade externt, säger Thomas Mattsson.

Varför berättar inte tidningarna utåt om stämningarna?
– Eftersom själva processen avser just negativ uppmärksamhet i svenska medier, så brukar mediebolagen vara restriktiva med att kommentera eventuella stämningar eller hot om stämningar. Orsaken är att motparten inte ska ges argumentet till domaren att ”titta, nu fortsätter de att förtala mig trots att jag vänt mig till rättvisan i form av en juridisk process!” Omvänt innefattar ofta en uppgörelse om att dra tillbaka en stämning ett villkor om sekretess. Och om det inte finns ett sådant avtal, det vill säga om motparten bara lägger ner processen, så vill mediebolagen undvika att riskera att trigga en ny stämning genom att prata om den tidigare stämningen.

Förtalsturism har funnits länge i Europa. DN blev till exempel stämda i London av en affärsman redan på 1980-talet i samband med tidningens rapportering om Boforsaffären. Men de grundlösa stämningarna har blivit allt vanligare.

En utredning beställd av EU-kommissionen visade att bara under året 2021 vidtogs juridiska åtgärder mot journalister i EUs medlemsländer minst 400 gånger. Alla av dem behöver dock inte ha varit uppenbart grundlösa, strategiska stämningar i syfte att tysta. I en studie som Coalition against Slapps in Europe genomförde förra året identifierades 570 Slappstämningar i Europa under perioden 2010–2021. Mörkertalet är dock stort.

Slappstämningar utgör allvarliga hot mot pressfriheten i Europa. Samtidigt är det en minoritet av de svenska publicister som Journalisten har varit i kontakt med som har utsatts. Sveriges Radio har exempelvis aldrig mottagit något hot om stämning i utlandet, uppger Claes Bertilsson, presschef på SR.

Jonas Kanje, chefredaktör på Sydsvenskan. Foto: Tor Johnsson

Jonas Kanje har varken under sina fyra år som chefredaktör på Helsingborgs Dagblad eller de senaste tre åren som chefredaktör på Sydsvenskan fått något hot om stämning utomlands.

– Det är en viktig fråga eftersom det är ett hot mot pressfriheten och vår svenska tryckfrihet, men jag har själv aldrig blivit hotad om stämning i utlandet.

Men även hot om stämningar i Sverige kan få utgivare att dra öronen åt sig.

I maj stoppade Uppdrag granskning tillfälligt ett program om en makthavare i bokbranschen, den så kallade ”litteraturprofilen”. Beslutet kom efter att litteraturprofilen kopplat in den svenska stjärnadvokaten Johan Eriksson för att göra en utredning där det konstateras att en sändning av programmet skulle kunna innebära grovt förtal.

Axel Björklund, ansvarig utgivare på Uppdrag granskning. Foto: SVT

Förklaringen från UGs ansvariga utgivare Axel Björklund var kortfattad: ”Granskningen är pausad eftersom vi inte fullt ut kan se att vi kan skydda alla medverkande”. Det har tolkats som att UG ser en risk för källskyddet under en eventuell förtalsrättegång, men Axel Björklund menar att beslutet inte var en direkt konsekvens av advokatutredningen. Han vill inte kommentera beslutet ytterligare, men berättar att det har blivit vanligare att granskade personer och företag kopplar in advokater:

– Frågor om stämningar dyker upp titt som tätt för oss. Det är ett juridiskt ofog som blivit alltmer besvärligt. Den här juridiken hjälper inte journalistiken, säger Axel Björklund.

– Någon enstaka gång har vi också inför en publicering blivit hotade att dras inför rätta i ett annat land och har valt att geoblockera det programmet i vissa länder, bland annat Italien, för att undvika stämning. Det är förstås tråkigt men samtidigt är vårt uppdrag att sända tv i Sverige, inte utomlands. Därför känns det som en relativt rationell åtgärd att vidta, säger Axel Björklund.

När Journalisten går igenom listorna över UG-program som inte går att se via SVT Play i Italien är den gemensamma nämnaren att det handlar om storföretags verksamhet i utlandet. Men i flera av de fallen har UG också samarbetat med utländska redaktioner, och då finns det särskilda upphovsrättsaspekter att ta hänsyn till, enligt Axel Björklund:

– Det hör till ovanligheterna att vi geoblockar ett program på grund av att det skulle finnas en risk för att bli stämda i utlandet.

Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter. Foto: Tor Johnsson

Dagens Nyheter har vid ett tillfälle använt geoblockering för att förhindra möjligheten till en stämningsprocess, uppger chefredaktören Peter Wolodarski:

– Jag kan dra mig till minnes ett fall där vi blockerade ­access till visst innehåll i Storbritannien, efter att jag fått ett brev med hot om förtalsstämning. Gör man en internationell granskning händer det att det kan komma något mejl med ett hot om stämning i utlandet, men det är ändå ganska sällsynt.

Hur vanligt är det att granskade personer kopplar in advokater inför 
en publicering?
– Det förekommer och vi har god vana att hantera det.

2018 stämdes Dagens Nyheter av affärsmannen Johan Lundberg efter publiceringar som bland annat handlade om hans fastigheter på Lidingö och kopplingar till Ryssland och till SD. Rättsprocessen slutade i en förlikning där DN tog avstånd från och beklagade ”de felaktiga tolkningar av DNs publiceringar som gjorts”. Sedan dess har DN inte rapporterat om Johan Lundberg.

– Det har helt enkelt att göra med att reportern som satt på researchmaterialet har slutat, säger Peter Wolodarski.

Dagens Industri fortsatte däremot att bevaka Johan Lundbergs fastighetsaffärer på Lidingö. I maj 2021 publicerade DI två nyhetsartiklar om att Lundberg planerade sälja omstridda Villa Söderås. 

Jonas Jonsson, redaktionschef på Dagens Industri. Foto: Tor Johnsson

Dagens Industris redaktionschef Jonas Jonsson minns publiceringarna:

– Johan Lundberg kopplade in en advokat som tog kontakt med oss. Han har gjort det vid flera tillfällen.

DI gav Lundberg ett vanligt genmäle och därmed var saken utagerad.

– Det finns personer vars första åtgärd verkar vara att hota med juridiken. I kommunikationen mellan oss och makthavare inom näringslivet har det blivit vanligare att de kallar in jurister direkt. Det är ett sätt att skrämmas, antar jag, men det har ju aldrig fungerat. En reporter som får ett mejl från en advokat kan förstås uppleva det som jobbigt, men vi har aldrig avstått från att publicera på grund av ett hot om stämning, säger Jonas Jonsson.

Du tycker inte att det är ett problem att det har blivit vanligare?
– Jo. Jag tycker att det är ett udda sätt att hantera det på, att först vägra svara på våra frågor och sedan bussa advokater på oss. Det leder till att vi kan behöva lägga extra resurser inför en publicering och om avsikten är att göra det dyrare för oss att granska dem så kan de ju lyckas med det. Sedan är jag uppriktigt orolig över fenomenet med stämningar i utlandet. Om Realtidsfallet blir gängse rutin har vi fått en riktigt dålig situation i Sverige.

Journalisten har utan framgång sökt Johan Lundberg via hans företag.
 

Läs mer: Nu kommer anti-Slapp-lagarna till Europa – efter amerikansk modell