Gå direkt till textinnehållet

Så blev pensionsskulden en tillgång

Under flera år tog Journalistförbundet inte upp pensionsutbetalningar som en kostnad. Istället sköts posten på framtiden och användes som en buffert, för att resultatet inte skulle dras ner för mycket.

Under flera år tog Journalistförbundet inte upp pensionsutbetalningar som en kostnad. Istället sköts posten på framtiden och användes som en buffert, för att resultatet inte skulle dras ner för mycket.

När bokslutet för 2002 presenterades för Journalistförbundets styrelse för två veckor sedan avslöjades det att förbundet på nytt missat att göra tillräckliga pensionsavsättningar och därför drabbas av ett oväntat underskott på 5,3 miljoner kronor.

Historien om de otillräckliga pensionsavsättningarna går ända tillbaka till slutet av 70-talet. Fram till 1989 gjordes överenskommelser med ombudsmän och sektionschefer som gav dem rätt till pension från 60 års ålder, med livsvarig tilläggspension i två steg: dels som en del av slutlönen från 60 år, dels med extra kompensation för löneökningar som varit på förbundskansliet under de fem närmaste åren efter det att personerna gick i pension. Hur kostsamma avtalen skulle bli – och att det inte gjorts tillräckliga avsättningar – uppmärksammades först i mitten av 90-talet och hela bilden av kostnaderna har framkommit först nu, i 2002 års bokslut.

– Jag tror inte att någon i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att det skulle bli så höga kostnader när de här avtalen tecknades, säger Gunilla Wernelind, auktoriserad revisor för Journalistförbundet sedan 2001 och anställd på revisionsbyrån KPMG.

bryt

När omfattningen av pensionskostnaderna uppdagades på 90-talet valde förbundet inte att ta upp hela kostnaden i bokslutet. Istället gjordes en periodisering, så att huvuddelen av pensionskostnaderna istället sattes upp som en långsiktig fordran. Det framgår av Journalistens granskning av revisorernas rapporter över bokslutsgranskningen under andra halvan av 90-talet.

Ett exempel: 1998 uppgick Journalistförbundets inbetalningar till Pressens pensionskassa till 912 800 kronor. Men bara 213 000 kronor bokfördes som en kostnad. Resten sattes upp som en fordran – en tillgång. Skälet anges tydligt i rapporten: ”Periodiseringen beror på svårigheter med att klara kostnaden resultatmässigt 1998 samt att den ej var budgeterad”.

På det här sättet sköts pensionskostnaderna på framtiden: de premier som betalats in periodiserades, vilket förbättrade resultatet för stunden, men kom att drabba resultatet kommande år.

Förbundets dåvarande auktoriserade revisor, Erik Rydström, kan inte erinra sig att pensionskostnaderna redovisats som en fordran, när Journalisten når honom:

– Det låter märkligt.

Var det förenligt med god redovisningssed att göra så här, för att klara av att nå budgetmålet?

– Jag kan inte svara på det, utan att ha papperen framför mig. Det måste finnas någon förklaring. Den ska ju inte stå kvar på det viset.

I granskningsrapporten för 1999 finns en notering om att ”den långfristiga fordran bör bokas bort” och att ”en anpassning till god redovisningssed måste ske”. Ändå sätts stora delar av pensionskostnaderna även detta år upp som en fordran, för att minska förbundets underskott.

Gunilla Wernelind granskade revisionen 1999. Det var dock först när hon tillträdde som revisor 2001 som hon drev igenom en ändring av redovisningen.

– Jag tyckte inte att det var ett korrekt sätt att redovisa. Jag kunde inte godta det, utan bokade det som en kostnad och trodde att problemet därmed var ur vägen.

Det var det dock inte: delar av tillläggspensionerna var inte försäkrade, vilket ledde till den nya pensionssmäll som uppdagades häromveckan, med oförutsedda pensionskostnader på 4,2 miljoner.

Kan det finnas fler dolda kostnader?

– Jag tror inte det. Det finns i varje fall inga fler avtal, säger Gunilla Wernelind.

mj@sjf.se

Fler avsnitt
Fler videos