Ryktet om kvalitetsjournalistikens död
Kvalitets-journalistiken står knappast och faller med Bonniers och MTG.
Efter att i tre dagar ha bevakat Journalistförbundets kongress, med nära 30 timmars debatt där mycket klokt och viktigt sades om journalisternas och journalistikens allt mer utsatta situation, borde jag naturligtvis ägna detta nummers ledare åt denna. Verkligen. Allt annat är snudd på tjänstefel.
Men. Det går bara inte att låta bli att istället skriva om veckans stora medienyhet, åtminstone i kultursideskretsarna, nämligen nedläggningen av Moderna Tider. Så ni får förlåta mig.
Moderna Tider, alltså. Dess första epok, under Göran Rosenberg, är mytomspunnen som få, den andra, under Susanna Popova, omdiskuterad som få. Vilken epok man föredrog har länge varit en ideologisk skiljelinje i den intellektuella medieankdammen; en snabbstämpling av var man står idémässigt. Nu, när tidningen sänkts ner i graven, inleds så nästa strid: om vilken epok som var mest (eller minst) framgångsrik. Anders Ehnmark fajtas hårt i ämnet med Susanna Popova, som i stridens hetta råkade påstå att den upplageökning hon åstadkommit var med betalda ex, trots att TS-statistiken visar att nära 60 procent av upplagan 2001 var gratisutdelad.
bryt
Men det som framför allt hävdas i efterdyningarna av nedläggningen av Moderna Tider är att den är ett tecken på att all seriös journalistik i landet nu hotas av sotdöden. Tre citat ur Dagens Nyheter anger tonen: ”Det ser mörkt ut för kvalitetsjournalistiken i Sverige” (Petter Olofsson), ”Långsam och bångstyrig journalistik lönar sig dåligt” (Niklas Ekdal), ”Inget ersätter de här tidskrifterna som försvinner” (Göran Rosenberg).
Själv kan jag bara konstatera följande:
bryt
För det första: att det verkligt trista med nedläggningen av Moderna Tider, utöver att ett antal journalister inom MTG nu förlorar jobbet, är att nye chefredaktören Peter Olsson aldrig fick en rättvis chans att visa vad han ville med tidningen. Det nummer som blev det sista signalerar förändring på många punkter: vitalare, vassare och väsentligt föryngrat, vilket borde kunnat ge tidningen nya läsare. Om den fått en rimlig chans att skapa en tredje epok.
bryt
För det andra: att den inte fick det är till lika stor del Bonniers fel som MTGs. Det allt offensivare koncernkriget, där Bonniers just nu skjuter hårdast, med lanseringen av Stockholm City, ger ytterst lite utrymme åt sådant som inte ger maximal koncernnytta på kort sikt – exempelvis i form av subventionerad reklamplats för koncernernas övriga bolag. I måndagens utgåva av Stockholms City var sju av 28 sidor Bonniers-reklam; den nivån nådde knappt ens gamla Everyday upp till…
bryt
För det tredje: att kvalitetsjournalistiken knappast står och faller med Bonniers och MTG. Ja, jag oroas också över tecknen på att kvalitet och originalitet värderas allt lägre i de stora mediehusen. Men utanför dem blommar asfalten. Se bara på Årets tidskriftsdag, i onsdags, där en rad unga kvalitetstidningar lyftes fram på podiet för att få pris, som Bon, Megafon och Sex. Ingen av dem ges ut på något stort förlag. Men de är redan lika viktiga för sina läsare som Moderna Tider var för medieeliten.
Det finns hopp, trots allt. Ryktet om kvalitetsjournalistikens död är betydligt överdrivet.
chefredaktör
bryt
P.S. P.S. Journalistförbundets kongress kommenterade för övrigt också nedläggningen av Moderna Tider och Kapital. Den konstaterade i ett uttalande att ”Efter grundaren Jan Stenbecks död verkar MTG ha släppt alla journalistiska ambitioner.” Första och sista gången som ett fackförbund hyllar Stenbeck som publicist?
