Resejournalisten biter inte husses hand
Men vad skulle en kritisk resejournalistik syssla med? Cykelsemestrar? Dissekera mysteriet kring SJs priser, uselhet och hopplöshet? Analyser av hur den höjda flygskatten trollades bort?
Vad ska resejournalistiken ta sig till i dessa dagar? Jag menar, k-l-i-m-a-t-h-o-t-e-t och flyga-jätte-jätte-långt är helt enkelt två oförenliga saker.
De etiska diskussionerna om resejournalistik har tagit sig lite olika former under åren. Förr handlade de mest om enstaka länder. Skulle man verkligen pusha för Turkiets stränder när kurder torterades av regimen? Sydafrika var ett givet no-go.
Länge levde också en idé om resan som en solidarisk handling från folk till folk och kanske skrev man en liten rapportbok om byn i Afrika. Sedan blev det plötsligt en demokratisk gärning att besöka Kina och vissa andra diktaturer – för då inspirerade man liksom.
Resejournalistikens verkliga genombrott kom med massturismen. Och i spåren av den, när resandet blev en livsstil, rasade den postkoloniala debatten över oss. Den om hur unga, vita backpackers blir sönderrökta valutasvin i Asien. Den om hur lyxturister fotograferar exotiska människor under en tur till bergsbyn. Den om oss själva som dem vi inte vill vara.
Visst har det funnits dilemman att förhålla sig till för resebranschen och resejournalistiken tidigare, men i jämförelse framstår de ändå som rätt futtiga i dag. Orättvisor mellan människor, rasism och politik i all ära – men att flyget, inte minst det omhuldade lågprisflyget, hotar planetens överlevnad skakar trots allt resandet i grunden.
Dagens Nyheters reseredaktion kämpar på med sin bedrägligt behagliga klimatkompensation: Betala in 20 spänn här så kan du känna att du bryr dig, samtidigt som du släpper ut koldioxid hela vägen till Thailand. En artikel om miljövänlig tågcharter till Gardasjön följs av ett uppslag om lågprisflyg som billigaste Jorden runt-resan i nya helgbilagan.
Det finns mycket annonspengar i resebranschen, det är ett som är säkert.
Kvällstidningarna kör på det kluvna medvetandet – en klimatsajt och en resebilaga. Den ena larmar om hotet mot mänskligheten, i den andra tipsar man om hur man billigast är med och bidrar till utsläppen. Resetidningarna Res, Vagabond och Sveriges Televisions Packat och klart kör alla hårt på höstens chartermål Kambodja.
För vi svenskar älskar ju att resa. I alla fall vi som har råd eller är delaktiga i den livsstil där semester innebär utlandets värme, en långhelg i Paris eller en avkopplande månad på luffen. Kvinnor som inte tillhör medelklassen, bor i hyreslägenhet och har låg inkomst klimatpåverkar däremot ganska lite. De har inte råd att resa, mer än kollektivt.
Men vad skulle en kritisk resejournalistik syssla med? Cykelsemestrar? Dissekera mysteriet kring SJs priser, uselhet och hopplöshet? Analyser av hur den höjda flygskatten trollades bort?
En kritisk resejournalistik går inte att föreställa sig. Den skulle bita av hela handen på husse.
Miljöjournalistiken står på sätt och vis inför samma dilemma. För vad blir konsekvenserna av alla larmrapporter och den kunskap som nu samlats på mediernas klimatsajter? Räcker det verkligen med att individen konsumerar utsläppsrätter, miljöbilar, lågenergilampor och eko-mat?
Fast jag glömde ju, journalistiken är konsekvensneutral. Var och en får göra vad den vill med resebilagan – och klimatsajten. Dags för ett dopp. Plask!
