Gå direkt till textinnehållet

”Public service är allemansrätt”

Namn Mikael Olsson Ålder 40 Familj Fru och tre barn i åldrarna 18, 8 och 4 år Bor I lägenhet i Saltsjöbaden utanför Stockholm Aktuell Nyutnämnd programdirektör för Sveriges Television Bakgrund SKPare, reservofficer, byggnadssnickare, journalist.

Namn Mikael Olsson Ålder 40 Familj Fru och tre barn i åldrarna 18, 8 och 4 år Bor I lägenhet i Saltsjöbaden utanför Stockholm Aktuell Nyutnämnd programdirektör för Sveriges Television Bakgrund SKPare, reservofficer, byggnadssnickare, journalist.

Han har gjort klassresan. Sveriges Televisions programdirektör Mikael Olsson är uppvuxen i Skärholmen, en betongförort utanför Stockholm.

Sin första stora TV-upplevelse hade han när han låg där på ryamattan under soffbordet och tittade på Jagad, en amerikansk långkörare på 200 avsnitt. Han kunde ingen engelska, men kommer ihåg att den var spännande. Ett annat starkt TV-minne är Saltkråkan, fjärran från förorten, fortfarande tycker han att den är en höjdare som håller än.

– Skärholmen är ett människofientligt ställe. Hur har man tänkt när man hyst in folk i jättelika sovlador långt från stan? Och med en stor köpkloss i mitten för att dämpa den värsta ångesten. Jag sticker inte under stol med att jag har ett behov av att utkräva ansvar för miljonprogrammet.

Han berättar med hetta och ilska om den miljö han tvingades växa upp i.

Mamman var ensamstående och sonen resultat av ett möte under en skolresa till Västtyskland med en irakisk medicinstudent.

– Jag växte upp utan farsa. På ett sätt var det bra, jag slapp göra något fadersuppror och jag har ingen respekt för gubbjävlar. Första kontakten med honom fick jag på min 30-årsdag. Han ringde till andrahandskvarten på Kungsholmen.

När Mikael Olsson utnämndes till programdirektör var han nästan okänd utanför TV-huset. Han är mannen bakom Striptease och beskrivs som en lidelsefull journalist, en idéspruta och analytiker. Varm och vänlig, slarvig och har svårt att passa tider, men med en charm som förlåter det mesta.

”Gör vi samhällsprogram ska vi ha ett tilltal och ett språkbruk som alla oavsett kunskapsförutsättningar kan förstå.”

”Gör vi samhällsprogram ska vi ha ett tilltal och ett språkbruk som alla oavsett kunskapsförutsättningar kan förstå.”

I dag är han chef för samhällsredaktionen och biträdande chef för SVT/ Region Stockholm. Vid årsskiftet blir han en av de två högsta cheferna för Sveriges största medieföretag.

Utanför dörren i den grå och slitna korridoren i TV-huset står alla blommor han fått efter utnämningen. De får inte plats i hans ganska trånga arbetsrum.

Han tittar inte längre på amerikanska B-filmer. Han får feber, säger han, han kräks av dem. Jargongen, dramaturgin, det förutsägbara.

– Jag gillar algerisk långfilm, överhuvudtaget finns det många pärlor från tredje världen. Sen gillar jag historiska dokumentärer och dokumentärer som handlar om mänskliga villkor. Samhällsproduktion, kul och spännande reportage. Och TV-teater. Och brittiska deckare, säger han medan han fixar fram kaffe.

I tonåren hade han blivit urless på Skärholmen och efter högstadiet sökte han på eget initiativ till Norra Latins gymnasium i Stockholms innerstad. Han hade turen att komma in och hamnade bland den bildade medelklassens barn med namn som Feldt och Palme.

– Jag minns första elevrådsmötet. I Skärholmen bestod elevrådet av tre killar som rökte brass, här var det en knökfull aula och in kom Annika Creutzer, ordförande och jävligt snygg i någon jeansdräkt, och vi skulle ta ett stöduttalande för Vietnams folk.

Och det var så det började. Han blev aktiv i FNL-rörelsen, skp och kampen för en bättre värld. Ordnande studiecirklar och startade idéfackligt arbete på skolan.

– Visst var det början på en klassresa. Inte tal om annat. Min mammas släkt kommer från Sollerön i Dalarna. De fick uppleva ett Sverige när industrierna försvann från orten och de fick ta städjobb, vara pigor och drängar.

Mikael Olsson fortsatte sin inslagna väg. Som en förlängning av det politiska engagemanget, där hoten från stormakterna Sovjet och USA kändes reella, skaffade ha sig en militär utbildning för att kunna försvara fosterlandet.

När han muckat från officersutbildningen slog verkligheten honom i ansiktet. Det var dags att börja jobba och försörja sig. Han har alltid tyckt att det är kul med trä så han valde att bli byggnadssnickarlärling, ett riktigt och handfast jobb.

– Det var skitjobbigt. Jag har den största respekt för de människor som går upp kvart i fem och är på bygget halv sju och sen jobbar hela dan och har raster där varje halv minut räknas. De kan inte gå ett bankärende utan att förstöra gruppackordet. Det är ett slavarbete.

Men det är där på bygget, och bland underbefälen på ett Norrlandsregemente, som Mikael Olsson säger att han har träffat de skarpaste tänkarna i sitt liv. Det är för dem och alla andra som han vill göra bra TV.

– ABF-chefen Bo Bergnéhr sa nåt klokt som jag gärna tar till mig. Public service-TV handlar om en allemansrätt, om en TV som har ett innehåll som är tillgängligt för alla. Gör vi samhällsprogram ska vi ha ett tilltal och ett språkbruk som alla oavsett kunskapsförutsättningar kan förstå.

– Men vi ska också göra program om till exempel modern filosofi som ställer höga krav på tittarnas förkunskaper. Den gruppen måste också ha en rätt att få program som tillfredsställer och utvecklar dem.

Det är ett viktigt skäl till att Sveriges Television måste ha en viss volym, måste ha två kanaler, säger han.

Han stod ut på bygget ett par år. Han började plugga ekonomisk historia och teoretisk historia på universitetet och samtidigt kom han in på Journalisthögskolan i Stockholm.

Sista terminen började hetsen hos de andra, det gällde att skaffa jobb. Han pallade inte, stack till Spanien efter skolan och rumlade runt ett tag. Sen reste han till Afrika, till Tanzania och Kenya.

– Det var en okänd kontinent för mig. Jag var och är intresserad av tredje världen.

Han gjorde jobb för radion och fascinerades av formen och hantverket. Det är som att bygga hus, säger han. En presentationsteknik som bygger på känsla och intellekt på en gång.

Han hamnade på God morgon Världen, han nämner Gunda Magnusson, en person som betytt mycket för honom i hans yrkesliv. Så småningom blev han chef där under en tid som han beskriver som tumultartad.

Många äldre och mer erfarna medarbetare kände sig överkörda.

1990 kom han till SVT, uppraggad av programmet 20.00.

– Jag hade då gått på filmskola på kvällarna under några år och tyckte det var skitkul och ville till TV. TV är överlägset när det gäller genomslag, TV är bästa huvudöppnaren även om man går via känslan.

Han erbjöds bli ansvarig för 20.00 men sa nej. Han ville göra ett helt nytt program.

– Jag var trött på de samhällsprogram som utgick från två saker: en trovärdighet som byggde på torrt tonläge och korrekt klädsel och en åsiktsredovisning i ett aktuellt ämne som utgick från att A och B tyckte olika och i bästa fall kunde man få dem upprörda.

Det var då Striptease föddes. Trovärdigheten skulle vila på innehållet, på undersökande journalistik. Vilka argument är giltiga, vilka argument vilar på lösan sand? Programmet skulle vara lustfyllt och överraska och ha ett varmt tilltal.

Men för att göra det krävdes nytt folk, tre reportrar och en programledare. Annonsen lockade många, 24 tjejer och 40 killar sökte. Fyra killar fick jobben. Mikael Olsson anklagades för att bara anställa folk som var som han själv, killar med hästsvans och ring i örat. Ett antal tjejer som sökt drev frågan till JämO.

– JämO konstaterade att inget fel begåtts. De vi anställde uppfyllde kraven vi ställt och de hade inte hästsvans då, den kom senare. Det var faktiskt så att redaktionen var dåligt rustad med folk som hade de intellektuella verktygen. Syftet med nyanställningarna var att hitta de absolut bästa och den gången råkade de vara killar.

Som programdirektör väntar en ny oroshärd: nyhetsorganisationen.

Många inom SVT är dessutom missnöjda med det allmänna debattklimatet i huset.

– Uppenbarligen har företaget misslyckats med att föra en livaktig, öppen och frimodig debatt. SVT bygger på offentlighet och debatten måste kunna föras offentligt.

Men han tror inte att det finns en motvilja hos ledningen att lyssna på medarbetarna. Däremot saknas klara former för var och hur saker ska tas upp.

– Det ligger även en oklarhet i vad begreppet lojalitet innebär. Min åsikt är att ledningen får den lojalitet den förtjänar. För mig är spelreglerna klara: man ska vara lojal mot sin övertygelse och bjuda på den.

Mikael Olsson delar helt Nyheter och Sport-ledningens, NOS, syn på att det behövs en samordning av nyhetsresurserna med fördjupning och granskning. Men han säger att NOS-ledningen nog är frustrerad över att vara ålagd att sköta den på ett visst sätt.

– Den intressanta frågan är inte om det finns bimbos på SVT24 utan vad kvantiteten har för effekt på kvaliteten. Hur mycket kvantitet orkar vi med? NOS-ledningen är öppen för att diskutera det. Jag vet att det finns ett jävla engagemang hos folk och det ska vi ta vara på. Det är viktigt att det blir bra till slut, säger han och låter uppriktig.

När SVTs styrelseordförande Anna-Greta Leijon presenterade den nya ledningen sa hon att det är snudd på omöjligt att finna kombinationen fläckfritt förflutet och den rätta kompetensen. Har man haft ett aktivt liv har man också gjort ett och annat misstag.

Mikael Olsson sprang en gång naken i Umeå. Det var en fyllegrej, har han förklarat.

Men han har under flera år haft problem med skatteskulder, skönstaxerats, och haft kronofogden i hälarna. Måste inte en programdirektör för SVT hålla ordning på sin ekonomi och deklarera?

– Det är skittråkigt. Jag är ingen kamrerstyp och jag har inte plats för trivialiteter. Men nu har jag deklarerat.

Strulet började när han befann sig i en jobbig livssituation, säger han. Bildade familj, fick barn, skulle fixa bostad, fick uppdraget att starta Striptease, värmepumpen pajade och bilen havererade. Allt på en gång.

– Det finns en typ av moralism inom journalistkåren som oroar mig och det är ett hävdande av principer på bekostnad av alla praktiska mänskliga resultat. Vi ska berätta för medborgarna om viktiga mänskliga avgöranden och söka sanningen. Vad hjälper det om du som journalist är moraliskt oantastlig om du inte gör ditt jobb?

Han reser sig, samlar ihop en bunt papper, greppar mobilen och gör sig redo för nästa möte. Han fortsätter att tala om lidelsen för jobbet, det har han inte för lönen utan för engagemanget.

– Ska jag behålla lidelsen måste jag få tid för familjen. Och jag måste ha tid för mig själv, för eftertanke, för teater, kultur och vänner.

Därför har han bestämt sig för att begränsa arbetstiden, högst 45 timmar per vecka. Den privata drömmen är att få tid att bygga ett eget hus. Han kan ju snickra. Nu har han snart råd också.

Fler avsnitt
Fler videos