På presskonferens: Flockfotografer
De tycks göra samma fotouppdrag gång på gång, motiven är oftast maktmän som lägger papper på ett bord, pratar och tar av sig glasögonen. Några förmår ändå outtröttligt jaga vidare efter den egna, unika bilden. Under Mijailovic-rättegången visades hur de mest trägna kan nå händelsernas centrum på oväntade sätt.
De tycks göra samma fotouppdrag gång på gång, motiven är oftast maktmän som lägger papper på ett bord, pratar och tar av sig glasögonen. Några förmår ändå outtröttligt jaga vidare efter den egna, unika bilden. Under Mijailovic-rättegången visades hur de mest trägna kan nå händelsernas centrum på oväntade sätt.
Klockan är strax före 14.00 den 13 december och en hop fotografer väntar på Bengt Braun i Skandias huvudkontor på Sveavägen i Stockholm. Mellan entrén och presskonferenssalen väljs rätt positioner för bra bildvinklar och snabba förflyttningar. Huvudpersonens ankomst inväntas under dämpat småprat:
– Man hoppas ju att få en bild på en blek och svettig Bengt Braun, funderar Svenska Dagbladets Björn Larsson Ask, och kontrollerar sina två kameror som hänger på vardera axel ovanpå den svarta skinnjackan.
Så dyker huvudpersonen upp vid entrén. Blixtsnabbt svärmar fotograferna runt hans resliga gestalt. Några försöker hålla jämna steg med styrelseordföranden och matar bilder från sidorna, andra står vid en position och smattrar loss en serie exponeringar vid Brauns anlopp. Ivrigast är DNs Sven-Erik Sjöberg som avfyrar ett halvdussin bilder, rusar till en ny position och sen flänger vidare igen. Processionens entré till det dunkla konferensrummet ackompanjeras av en massiv ljudmatta av slutarljud och blixtar. Varje fjutt förevigar minsta ansiktsryckning, varje ansats till känslouttryck. En gest av tveksamhet, ett förstulet ögonkast, en svettdroppe på pannan? I så fall finns den på bild, i bildfiler på vardera 14 Mb och just DET uttrycket kan ligga över en helsida i några hundra tusen exemplar i morgon bitti.
Men Braun ser ledig ut. Stegar målmedvetet fram till talarbordet, sätter sig med den obligatoriska Vänliga Nicken mot någon i salens främre del. Björn Larsson Ask har intagit sin favoritposition, hopkrupen några decimeter rakt nedanför Bengt Brauns haka sitter han klistrad vid podiets framsida, exponerar och rör överkroppen i små, stela snabba vänster-högerrörelser. Urban Andersson och Tommy Mardell från Aftonbladet kompletterar varandra med olika avstånd och objektiv, Cornelia Nordström från Expressen låter objektivet prövande nosa mot Braun snett från sidan.
Unikt uttryck
Det är dagen för den stora räfsten med Skandiatopparna – det handlar både om stora pengar och folkets förtroende för näringslivseliten. Varje fotograf vill ha ett unikt, talande uttryck, och därför bränner de närvarande fotograferna – i dag nio pressfotografer och fyra från TV – tusentals bilder under en timme som bjuder på ett visuellt torftigt skådespel. Efter Brauns ankomst smattrar det i några minuter och som i en popcorngryta glesnar det sedan till strödda fjipp och fjopp.
– Vi som är här jobbar mer journalistiskt än vanliga reportagefotografer. Det är en nyhet eller berättelse vi är här för att fånga, ett skeende, till skillnad från reportage där man ibland har mer statiska motiv, berättar Aftonbladets Tommy Mardell.
Många av fotograferna har varit på liknande föreställningar många gånger förr på jakt efter den unika bilden. Men skådespelet är välregisserat, formellt, alla ser vad konkurrenterna också ser. Ingen blodig kniv kommer att halas upp på disken, ingen kommer att tugga fradga, vråla, ramla av stolen, ingen chikanerad Skandiadirektör kommer att rusa in och slå ut en tandrad på sina belackare.
Nej, det handlar om några gubbar vid ett bord. Som lägger fram en bunt papper, visar overheadbilder, tar av sig glasögonen, trummar med fingrarna, tar på sig glasögonen. Så vad handlar det journalistiska uppdraget om? Att vänta in en ledsen min för att matcha en skandalartikel?
– Visst är det svårt att variera. Man prövar med olika vinklar, olika ljus och skuggor. Har man tur fångar man en gest som säger något extra, berättar Bertil Ericson på Pressens Bild.
Och visst, vid några benådade stunder bjuds det på en överraskande bild, som när DNs Anette Nantell fångade profilskuggan där Björn Rosenberg fick riktigt lång näsa. Men för det mesta handlar det om en tävling i de små nyanserna. Fotograferna på de officiella presskonferenserna i Stockholm är runt 50 till antalet. De har liknande utrustningar, alla arbetar med digitalfoto, och alla har två kameror var utom DNs Sven-Erik Sjöberg, som har tre.
– Jag har en kamera med vidvinkelzoom, en med teleobjektiv och en kamera som inte fungerar så bra, förklarar han.
Kvalitet och hantering
Kvaliteten på digitalfotot har alltså nått en professionell nivå, men det finns fortfarande nackdelar och begränsningar, både när det gäller kvalitet och hantering. Frilansen Roger Turesson, tidigare bildchef på Expressen, som ofta hittar egna, oväntade och humoristiska berättelser i rutinuppdragen menar till och med att det kan vara ett problem att fotograferna förflyttat sin koncentration från det man fotograferar till kameran:
– Att se bilderna i kamerans bakstycke gör att man kan tappa bra bilder. När jag var i Irak var vi en grupp som åkte runt med en lyftkran som slog ned Saddamstatyer. Vid ett tillfälle sparkade en kille på ett avbrutet Saddam-huvud och alla tog bilder av det.
– Men några sekunder senare lyfte han upp huvudet för att kasta det mot marken. Det var en mycket bättre bild. Men jag var den ende som fick den, för de andra satt och tittade på bakstycket på sina kameror för att se hur första bilden blev, berättar han.
Sven-Erik Sjöberg och Björn Larsson Ask tillhör presskonferensfotografins hårda kärna. De har varit med länge, har fotograferat toppolitikerna på samma ställen hundratals gånger, men kan fortfarande entusiasmeras av jakten på en riktigt bra ruta. Sven-Erik Sjöberg, är den legendariske, vithårige och lite buttre trelleborgaren som närmast blivit en gimmick för SVT att ha med i sändningar från presskonferenser. Larsson Ask är den uppburne tävlingsmänniskan och förre Se-medarbetaren med en ständig hunger efter att aldrig bli näst bäst.
De som jobbar för tidningar har också kunnat ta ut svängarna mer än sina kolleger från nyhetsbyråerna, som måste ha en mer svalt redovisande stil för att fungera i nyhetsflödet hos de många landsortstidningarna.
– Politiker på en presskonferens är ett lite tråkigt utgångsmaterial, och det kan vara en utmaning att försöka göra något spännande av det. Men visst kan jag sakna de längre och friare reportagen, säger Janerik Henriksson, som jobbar på bildbyrån Scanpix.
Fotografgänget känner både varandra och toppolitikerna väl. Och det märks också att den heta, laddade dagen på Skandia också är vardag. Rikshändelsernas stora dramatik omges av jämnmodigt vardagsprat om kamerateknik, brist på parkeringsplatser och det nylagade taket på sommarstugan.
Och små konflikter. Denna dag är Sven-Erik Sjöberg trumpen över att Björn Larsson Ask under en presskonferens tagit en bild av honom i arbete – med byxorna halvvägs nedhasade på rumpan.
– Jag fattar inte varför han är så sur. Flera gånger har jag sagt till honom att dra upp byxorna. Jag har till och med ryckt i dem, man får väl ha en viss stil på jobbet. Och bilden är ju så jäkla kul, det hade ju för fasen varit tjänstefel av mig att inte ta den, skrattar Björn Larsson Ask.
Annan klädstil
Bilden av Sven-Erik Sjöbergs akter-dekolletage har skapat munterhet bland kollegerna på Scanpix. Någon har försett ena skinkan med stämpeltatueringen ”tillhör DNs arkiv”.
Björn Larsson Ask berättar att dagens okonventionella klädstil inte var comme-il-faut när han började som fotograf i början av 60-talet. Då kom man i slips och kostym. Under det tidiga 70-talet förändrades det radikalt, journalistikens oberoende och mer oppositionella ställning markerades i en ny tids utstuderade och senare funktionella sjavighet. Och precis som dagens fotografer kan klä sig utan hänsyn till den officiella representationens konventioner kan även arbetsmetodiken avvika från traditionellt vuxenbeteende:
– Jag är ganska kort, så jag får kämpa för att komma nära på presskonferenserna. En gång kröp jag genom benen på en kollega för att få en bra vinkel, säger Bertil Ericson.
De flitigaste presskonferensfotograferna har också utvecklat personliga relationer med toppolitikerna. Tydligt blev det på valnatten efter EMU-debatten, då statsministern skulle kalla till ordning inför en presskonferens. ”Sjöberg, nu får du sätta dig ner!” deklamerade Göran Persson i ett försök att samla pressuppbådet:
– Ja, men det där var inget speciellt. Det handlade om att Göran Persson kom in via ett sidorum, och plötsligt skulle alla journalisterna byta rum och då blev det kalabalik.
– Då sa han till oss att sätta oss. Det var väl inte riktat speciellt till mig, men han stod långt fram och kan ju mitt namn, berättar Sven-Erik Sjöberg, som helst intar rollen som anonym men allestädes närvarande hantverkare i den offentliga scenens kulisser.
Trots synbart begränsade möjligheter att variera bilderna från presskonferenser ansluter dessa bilder ändå påfallande tydligt till samtidens modetrender och formspråk. I dag ironiserar fotograferna gärna över 90-talsmodet att vinkla kameran och ha lutande horisonter i bilderna. Även bruket att använda kraftiga vidvinkel- eller fish-eye-objektiv, som förvanskade och skapade rondör till figurerna, har hamnat i onåd.
I dag är det i stället de postmoderna idéerna och formspråket som vägleder fotograferna. Ingen säger nej till en bild där ansiktet speglas i ett par glasögon, i en fönsterruta eller träder fram mellan reflektionerna i en glasruta med en logotyp på. Skikt, spegelbilder av verkligheten och dubbla betydelser. Även fotograferna lystrar alltså till sin Derrida, om än blott intuitivt. Den största trenden, och många av fotograferna är omedveten om sin del i den, är dock att låta huvudpersonen träda fram bakom suddiga silhuetter eller andra diffusa förgrundsobjekt. Ibland halvskymd av den. Katekesen är tydlig, och även där anas dekonstruktionens teorier om att ”antyda det vi inte får se”, alltså en visuell motsvarighet till teserna om att den verklighet vi gestaltar också är skapad, en social konstruktion.
– Utsnitten ska gärna vara tajta i dag. Framför allt gäller det sportbilder, där är det tajt beskurna actionsituationer som gäller. Och på presskonferenserna är det ansiktsuttryck. På ett sätt kan jag sakna den gamla tidens bredare utsnitt i sportbilderna. Så här i efterhand visar de en massa intressant, som hur folk i publiken var klädda, och det ser man ju inte i dag, säger Janerik Henriksson på Scanpix.
Efter en timme, mot slutet av presskonferensen på Skandia är det bara tre fotografer, Sven-Erik Sjöberg, Björn Larsson Ask och Aftonbladets Tommy Mardell som fortfarande kravlar omkring framme vid podiet.
Nästa sekund kan det komma: den stora bilden, det benådade ögonblicket.
För Larsson Ask blir dagen fruktbar. Hans bild hamnar i vänsterkrysset på nyhetsettan, en bild på ettan i näringslivsdelen och flera bilder inuti tidningen också.
Massivt pressuppbåd
Sex veckor senare, utanför Stockholms Tingsrätts säkerhetssal, samlas ånyo det massiva pressuppbådet i väntan på Mijailo Mijailovics rättegång. Denna gång har Larsson Ask mindre tur. Trycket från internationell och svensk press har varit för hårt och Svenska Dagbladet har inte ackrediterats till tingshusets korridorer. Detta öde delar han med Aftonbladets bägge fotografer – återigen Mardell och Andersson – och flera andra stora tidningar.
Utanför rättssalen är frustrationen stor. Det divideras om gula, blå och röda kort och vem som ska ha vad. På väg in i rättssalen stannar kriminologen Leif GW Persson i dörren och poserar i en skur av exponeringar.
Urban Andersson beklagar sig till kvinnan med listan med ackrediteringar. Tommy Mardell, som ska bevaka rättegången under hela veckan, säger sig ha lust att försöka klättra in:
– Fast det gör jag inte. Jag är redan dömd två gånger för att ha tagit mig in i det här polishuset. Före en mordrättegång på sextiotalet hittade jag en dörr som inte hade gått igen, och jag tog mig in på gården där bilen med mördaren kom. Jag tog bilderna, men sen när alla gick vidare mot rättsalen vände jag och försökte hitta en väg ut, och då blev jag upptäckt. Men jag fick i alla fall tillbaka filmen samma dag, så det ordnade sig, berättar han.
Pressfotograferna lommar ut i gråvädret på Bergsgatan.
– Vi stannar här i närheten resten av dagen. Det kanske händer något ändå. Folk går på lunch och så, säger Tommy Mardell.
Björn Larsson Ask stoppar in ett nytt tuggummi och rycker på axlarna.
– Ibland blir det så här. Men det känns trist att ge upp.
Vid lunchtid ger sig Björn Larsson Ask ut i kvarteren runt polishuset, rusar gata upp och gata ner bland restauranger och fik tills han till slut hittar försvarsadvokaten på ensam lunch. Larsson Ask, presenterar sig, säger sig vara på caféet för lunch och ber att få ta en bild. Och får även denna dag en egen bild: advokaten under en ensam, vardaglig paus från riksdramatiken.
Dagen efter hamnar i stället arkivbilder och teckningar i tidningen.
Och i rättssalen utreds Mijailovics motiv. Den åtalade hävdar att dådet var en impulshandling, han nekar till alla politiska motiv och bedyrar att han aldrig varit politiskt intresserad. Då visar åklagarsidan en publicerad bild från ett torgmöte med folkpartiledaren där den åtalade finns med, ett foto som under dagen är i rättegångens centrum. På kvällen toppar Aftonbladet.se med rubriken ”Bilden som Mijailovic vägrar förklara”.
Under bilden står fotografens namn: Björn Larsson Ask.
pf@journalisten.se