Gå direkt till textinnehållet

Öppna dörrarna till mediehusen

Både NYT och BBC har förstått att det sjunkande förtroendet för medierna bäst bemöts genom öppenhet och dialog. Men att det bakom öppenheten också krävs en helt ny metodik, med bättre dokumentation av det egna arbetet. Om detta talar svenska medieföretag väldigt lite.

I förra veckan meddelade en av journalist-Sveriges mest läsvärda bloggskribenter, Björn af Kleen, att han tar en paus från bloggandet eftersom bloggens ”höga dokuideal inte är förenliga med mitt nuvarande uppehälle som reporter på en tidningsredaktion”.

I denna lilla nyhet döljer sig en större sanning: den att medierna är en väldigt sluten värld – oavsett hur mycket man marknadsför satsningar på nya bloggar, som egentligen bara är förlängda tidningstexter. Att ge inblickar i hur diskussionerna på redaktionen förs eller att inleda en dialog med läsarna är medieföretagen generellt sett mycket ovilliga till. Ett av få undantag är Norra Västerbotten, där chefredaktören Sofia Olsson Olsén driver landets mest intressanta journalistblogg, med dagliga inblickar i tidningsvardagen och en tydlig vilja till kontakt med läsekretsen.

bryt

Annons Annons

Det finns andra som också försöker, som publikombudsmännen på Dagens Nyheter, SVT och TV4, Aftonbladets medieinriktade debattsidor på söndagar och Göteborgs-Postens redaktionschef Kenth Andréasson, som varje vecka skriver begåvade, resonerande krönikor om tidningens innehåll. Men i det stora hela är Mediesverige påfallande stängt för insyn. Och det håller inte, i ett läge där dels förtroendet för medierna sjunker, dels utbudet av alternativa nyhetsförmedlare blir allt fler. Om medierna vill ha publikens förtroende måste de börja med att vara mer beredda att diskutera sina arbetsmetoder och publiceringar – och lyssna på publikens kritik.

bryt

De synpunkterna är inte bara mina. De utgör också en central del i den rapport som tagits fram på New York Times med ett program för att öka tidningens trovärdighet, post Jayson Blair. Där konstateras att det är nästan omöjligt för en läsare att få kontakt med en ansvarig mänsklig varelse på NYT och att tillgängligheten måste bli mångfalt bättre. Förslagen till förbättring är konkreta och utmärkta: ansvariga chefer bör skriva krönikor om tidningens bevakning, alla reportrar och chefer måste bli bättre på att svara på läsarnas mejl och tidningen bör inrätta en blogg med ”fullständig interaktivitet”.

Andra förslag handlar om att utveckla systemen för felsökning och faktakontroll, för att motverka förekomsten av plagiat. Men också om att bli bättre på att bevaka ämnen och regioner som tidningen försummar i dag, att vara mer sparsam med anonyma källor och att lägga ut fullständig dokumentation på webben i samband med stora nyheter

– inklusive utskrifter av hela intervjuer, för att ge läsarna möjlighet att bedöma hur hårdvinklad en artikel är.

bryt

Dessa förslag påminner i mångt och mycket om de förslag som fanns i den så kallade Neil-rapporten på BBC, efter Kelly-affären i fjol. Där beskrevs i detalj hur journalister bör arbeta för att se till att rapporteringen ska vara så trovärdig som möjligt.

Både NYT och BBC har förstått att det sjunkande förtroendet för medierna bäst bemöts genom öppenhet och dialog. Men att det bakom öppenheten också krävs en helt ny metodik, med bättre dokumentation av det egna arbetet.

Om detta talar svenska medieföretag väldigt lite. Det kan de komma att ångra.

mj@journalisten.se

PS: I ett debattinlägg i Göteborgs-Posten i söndags dammade Robert Olsson, redaktionschef på Västnytt, av förslaget om att SVT, SR och UR ska slås samman i ett enda bolag. En sammanslagning kan låta logisk i ett läge där public service-företag över hela världen blir allt hårdare ansatta (se bara den pågående krisen i BBC) och där gränserna mellan publiceringsformerna blir allt mer flytande (se bara på Danmarks Radios jättesatsning på ett nytt public service-hus där alla journalister ska jobba med multikanalspublicering). Ändå är en fusion inget bra förslag. Framför allt inte ur ett mångfaldsperspektiv – vi har redan en galopperande utveckling mot allt färre journalistiska röster. Dessutom: kan ni ens föreställa er det byråkratiska utredningströskverk som skulle rulla igång för att förbereda en fusion? Vi som redan nu tillbringar nätterna med att läsa alla rapporterna och remissvaren i SR 2010-projektet har ingen stark längtan att kasta oss över projekt SR/SVT/UR 2020 om några år…

Fotnot: I papperstidningen och i en tidigare upplaga av denna ledare står att Björn af Kleen slutat blogga inför ett vikariat på Expressen. Det kan tolkas som att Expressen sagt till honom att han inte bör blogga. Detta är felaktigt, uppger både Björn af Kleen och Expressens kulturchef Per Svensson. Beslutet har inget med Expressen att göra. Jag beklagar misstaget. /MJ

Fler avsnitt