När vi två blir (nästan) en
Det var tidningsrevolution i Gävle i helgen. I fredags fanns det två stora tidningar, med varsitt tryckeri och varsin sportredaktion. Från och med söndagens utgåvor finns det två formatmässigt betydligt mindre, med gemensamt ägarbolag, tryck, annonsorganisation, administration och en gemensam nyhetsbyrå, som levererar sportmaterial till båda tidningarna.
Det var tidningsrevolution i Gävle i helgen. I fredags fanns det två stora tidningar, med varsitt tryckeri och varsin sportredaktion. Från och med söndagens utgåvor finns det två formatmässigt betydligt mindre, med gemensamt ägarbolag, tryck, annonsorganisation, administration och en gemensam nyhetsbyrå, som levererar sportmaterial till båda tidningarna.
Läsarnas synpunkter redovisades i måndagens tidningar. Det lät ungefär som det brukar göra efter en tabloidisering: morrande över trycktekniskt premiärstrul, kritik mot svårlästa texter och beröm för ett mer lätthanterligt format och en tydligare struktur. En av läsarna, Christer Westin i Skutskär, satte dock fingret på en känslig punkt när han mejlade sin åsikt till Arbetarbladets webb: ”Men varför ha två tidningar när det står nästan lika i bägge tidningarna?”
bryt
I fallet med nästanfusionen mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad är det ju så att det till och med står exakt lika i bägge tidningarna i vissa fall, med samma bilder och referat, som från söndagens elitseriematch i ishockey, där Brynäs spöade Södertälje med 3-0. Sett ur ett mediepolitiskt perspektiv kanske just detta inte är så allvarligt. 3-0 är 3-0 oavsett hur många tidningar det finns som rapporterar. Men som symptom på en vacklande mediemångfald är det ändå högintressant.
Gävlefallet är ju långt ifrån det enda. De senaste fyra åren har det skett ytterligare tolv större strukturaffärer i dagstidningsbranschen – affärer som på olika sätt berört ett 35-tal dagstidningar, det vill säga nästan en tredjedel av alla svenska dagstidningar. Bara i ett fåtal svenska städer, som Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Falun, Östersund, Luleå, Malmö och Stockholm finns i dag en regelrätt konkurrens, utan bindningar, mellan olika medieföretag – och i flera av de städerna är det dessutom en ytterst ojämn kamp.
bryt
Flera av strukturaffärerna har visat sig vara bra, såväl ur läsarnas perspektiv som tidningsekonomernas. Även journalister som varit skeptiska till affärerna har i efterhand kunnat konstatera att effekterna blivit positiva – läs exempel på det i Håkan Lindqvists reportage i det här numret om den hittills största dagstidningsfusionen, mellan HD, NST och LandskronaPosten.
Men, vilket också konstateras i det reportaget: även om affären var nödvändig har följden blivit att en konkurrerande röst har tystnat.
Konkurrensen, den lokala och ytterst påtagliga i form av någon annan som hela tiden försöker vara bättre, är den främsta drivkraften för redaktionell utveckling och kvalitet. Det framhöll journalistklubbarna i Gävle gång på gång när de motsatte sig planerna på en gemensam sportredaktion Men de blev överkörda. Ekonomin vägde, som alltid, tyngst.
bryt
I dag råder medialt monopol på rekordmånga orter i landet, vilket förstärks ytterligare av den ekonomiska kris som många av de regionala redaktionerna inom såväl public service som TV4 befinner sig i. I ett sådant ökar risken både att journalistiken blir mer bekväm och att den blir mer allsmäktig, när alternativa kanaler saknas. Tidningarna i Gävle försäkrar att de ”ska fortsätta att bekämpa varandra i spalterna trots att man numera går till sängs i samma tryckpress varje kväll”. Det kanske går. Men ingen kan hävda att strukturaffärer som den i Gävle, eller den i Nordskåne, inte har ett pris.
Hur högt priset är blir en av de främsta uppgifterna för regeringens aviserade pressutredning att ta reda på, när den sparkar igång efter årsskiftet.
mj@journalisten.se
bryt
P.S. Tidningen Värnpliktsnytt hade på sista sidan i förra veckans nummer en bild som bara kan beskrivas som sensationell, med tanke på vad som förekommit i andra medier under 2003: Farmen-stjärnan Jan O Jansson. Fullt påklädd.
