Gå direkt till textinnehållet

Mediernas möte med socialen Laddat möte

I januari sände SVT filmen Att ta ett barn. Producenten säger att han granskat myndigheternas behandling av en utsatt människa. En socialarbetare som intervjuats i filmen ser den som ett kränkande angrepp.Dokumentären är ännu ett exempel på klyftan mellan journalister och socialarbetare. Varför hamnar de så ofta i konflikt med varandra? Och måste det vara så?

I januari sände SVT filmen Att ta ett barn.

Producenten säger att han granskat myndigheternas behandling av en utsatt människa. En socialarbetare som intervjuats i filmen ser den som ett kränkande angrepp.

Dokumentären är ännu ett exempel på klyftan mellan journalister och socialarbetare. Varför hamnar de så ofta i konflikt med varandra? Och måste det vara så?

Margita von Seth sitter med ett brev i handen och skummar av ilska.

– Att journalister kunde bete sig så här oetiskt, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, säger hon.

Hon är socialsekreterare och lät sig intervjuas i dokumentärfilmen Att ta ett barn. Brevet hon håller i sin hand kommer från en av tittarna.

”Vi har beslutat att under en startperiod på fem år döma svin som ni”, står det i brevet som är undertecknat av ”Medmänniskor mot myndighetsövergrepp och myndighetsmissbruk”.

Dokumentären handlar om Anna, en hemlös kvinna i Stockholm. I inledningsscenen har hon just fött sitt första barn. En TV-journalist som utgett sig för att vara väninna till Anna har dokumenterat förlossningen med en videokamera. Tittarna får veta att myndigheterna bakom ryggen på Anna gjort upp om att ta hennes barn så snart det fötts.

Men hon anar det värsta. Alldeles innan förlossningen frågar Anna vad personalen tänker göra med barnet och får veta att det kommer att placeras i hennes rum.

Men när hon väl förlösts förs babyn till expeditionen. ”Vi kommer tillbaka”, lovar en sköterska. Men hon ljuger. Ensam kvar i sängen ligger Anna. Kort därefter spärras hon in på mentalsjukhus.

Rörde det sig om ett fruktansvärt myndighetsövergrepp? Eller var Anna en så olämplig mor att myndigheterna måste skydda barnet? Som så ofta annars när det gäller reportage om socialtjänstfrågor visades bara ett litet snitt av verkligheten.

Här är vad tittarna fick veta om Anna:

Hon har varit hemlös i fyra år. Hon är sjukpensionär sen 1980-talet och har aldrig haft ett fast arbete. Hon är inte missbrukare, hon varken röker eller dricker. Anna har haft kontakt med psykiatrin och socialen i 20 år och flera gånger sökt hjälp för oro och panikkänslor. Enligt speakertexten är hon inte psykiskt sjuk på ett sätt som gör att hon inte klarar sin vardag men hon har en lång och tidvis bitter erfarenhet av sociala och psykiatriska myndigheter.

I programmet berättar Anna att myndigheterna försökt placera henne på härbärgen för missbrukande kvinnor, vilket hon vägrar att ställa upp på. Hon är ju ingen missbrukare. Därför tvingas hon under sin graviditet bo bland annat i tält.

Enligt programmet misstänker psykiatrin på grundval av falska rykten att Anna har missbruksproblem. De försöker ta henne till psyket men hon slår sig fri och blir efterlyst av polisen. Hon är då i åttonde månaden och håller sig sen gömd fram till förlossningen. Varför myndigheterna vill fånga in henne blir aldrig klarlagt. Intervjuer med ett par socialarbetare, bland annat Margita von Seth, klipps in några gånger. Socialtjänsten framställs som närmast illvillig.

När Anna dyker upp på BB tas alltså barnet ifrån henne. En psykiater som aldrig tidigare mött henne skriver efter tio minuters samtal att hon lider av en allvarlig psykisk störning på grund av ett flertal anmälningar om misstänkt psykisk sjukdom. Ett bevis är att Anna säger sig ha filmats under förlossningen. Det har bevisligen skett men psykiatern menar att hon därmed ger uttryck för paranoida vanföreställningar.

Hon blir tvångsintagen på mentalsjukhus men efter två dagar anses hon frisk nog att bli fri. Enligt programmet har psykiatrin tagit Anna för det fanns risk för självmordsförsök när hon fick reda på att barnet omhändertagits och socialtjänsten tog barnet för att det därmed inte hade någon mor.

Åsikterna om programmet gick vitt isär.

”Konsten att kränka en människa grovt”, löd rubriken i Arbetet. Socialporr tyckte Expressens TV-krönikör och skrev att det var det mest oetiska program han någonsin sett i SVT.

Myndigheternas motiv till jakten på Anna är svårt att få fram. Handlingarna är hemligstämplade och Anna vill inte att Journalisten läser hennes papper.

Socialborgarrådet Kristina Axén Olin har anmält programmet till Granskningsnämnden.

– Jag har insyn i sekretessbelagda delar av ärendet. Journalisterna har undanhållit så väsentliga delar att programmet ger en väldigt missvisande bild, hävdar hon.

Socialsekreteraren Margita von Seth har fått tillstånd av sina jurister att berätta om vissa behandlingsinsatser. I programmet ges alltså bilden att Anna under sin graviditet bland annat tvingades tälta på grund av att socialtjänsten erbjöd henne främst härbärgen för missbrukande kvinnor.

Enligt socialtjänsten erbjöds Anna i själva verket:

n juni 98: arbets- och boendekollektiv för kvinnor, mödraboende, familjevårdsboende, vandrarhem, kvinnohärbärge, inackorderingshem

n juli 98: pensionat, vandrarhem, kursgård

Efter förlossningen:

n oktober 98: tre olika gästhem/pensionat, familjevårdsboende

n december 98: egen lägenhet i Stockholms innerstad

– Anna sa nej till allt, säger von Seth. Jag berättade för TV-teamet om alla boenden vi erbjudit men det kom inte med i programmet.

– Eftersom Anna hade så svårt för myndigheter ordnade vi en kontaktperson åt henne men inte heller det togs med. Det stämde väl inte in i den bild de ville ge av oss som onda.

Margita von Seth hävdar att det fanns starka skäl att ingripa för att skydda det ofödda barnet.

– Vi hade fått allvarliga signaler från psykiatrin om att situationen var ohållbar.

I dokumentären sägs att Anna inte är psykiskt sjuk på ett sätt som gör att hon inte klarar sin vardag.

– Det kan inte vara en journalists uppgift att göra en psykiatrisk bedömning. Men ett sådant påstående skapar en ram för programmet och gör att våra åtgärder framstår som inadekvata. Hon anklagar TV för att ha blandat sig i ärendet.

– Anna var i behov av vård men höll sig undan. TV-teamet skapade en falsk föreställning hos henne att hon hade uppbackning från dem. Om vi fått kontakt med henne på ett tidigare stadium hade hon fått vård. TV-teamet har bland annat skjutsat omkring henne när hon var efterlyst av polisen. Genom att Anna dök upp först i samband med förlossningen blev omhändertagandet onödigt traumatiskt. I normalfallet hade vi förberett henne på ett omhändertagande, TV-teamet har skuld i att det inte blev så.

Margita von Seth smygfilmades av TV-teamet i samband med en intervju.

– De sa att intervjun bara skulle handla om allmänna frågor. Under intervjun insåg jag att TV-teamet varit inblandat i konkreta händelser i fallet. Jag gick med på att diskutera det utanför kameran. De gjorde sken av att kameran var avstängd.

Producenten Karl Olov Larsson förnekar att Margita von Seth under intervjun berättat om de olika boenden som Anna erbjudits.

– Jag frågade om hon erbjudits något utöver kollektivboenden och härbärgen men Margita von Seth hänvisade bara till sekretessen.

Själv säger Anna att hon i förbigående kan ha fått några erbjudanden om boenden men att socialtjänsten i stort sett varit helt passiv.

Trots att programmet till stor del handlar om socialtjänstens insatser har Karl Olov Larsson aldrig begärt ut några handlingar därifrån.

– Vi litade på Annas uppgifter.

Däremot har han läst de handlingar som psykiatrin upprättat om henne.

Varför berättade ni inte mer om Annas psykiska tillstånd? Det blev ju nästan obegripligt varför hon och barnet omhändertogs.

– Att sjukförklara eller sätta sig till doms över medborgare är inte journalistik. Mitt jobb är att granska myndigheter och makthavare.

Han framhåller att det han ville visa i programmet var hur illa myndigheterna behandlade Anna när hon och barnet omhändertogs.

– Ingen ska behöva utsättas för att ett barn omhändertas minuterna efter en förlossning. Man tog barnet utan att diskutera saken med mamman eller pappan. Anna var beredd att prata om vad som skulle hända med hennes barn, hon var ett tag inne på adoption. Ändå agerade myndigheterna så här.

Att TV-teamet skulle ha lagt sig i ärendet håller Karl Olov Larsson inte med om.

– Det hände att vi bjöd Anna på mat, gav henne ett telefonkort eller skjutsade henne någonstans. Men vi hjälpte aldrig henne att hålla sig undan. Det var hennes eget val.

Margita von Seth är ännu en socialarbetare som tappat förtroendet för journalister.

– De var bara ute efter att svärta ner oss. Jag blev så kränkt av programmet att jag inte kommer att gå tillbaka till jobbet som socialsekreterare.

Cristina Josefsson är frilansjournalist med socialtjänstfrågor som specialitet. Hon säger att misstänksamheten mot journalister är så utbredd att hon får ägna mycket tid åt att motivera socialarbetare att ställa upp för intervjuer.

– Ett sätt är att på ett tidigt stadium säga att de får läsa artikeln innan publicering. Jag försöker också övertyga dem genom att säga att de måste bli tydligare och stå upp för vad de gör.

Agneta Bygdell, ordförande i socionomfacket SSR, tycker att socialarbetare i allmänhet är dåliga på att hantera medierna.

– Samtidigt är många journalister dåligt insatta i socialtjänstens arbetsvillkor. Få journalister inser hur oerhört komplexa en del ärenden kan vara, menar Agneta Bygdell. De kommer in när det finns facit och då är det lätt att blåsa upp misstag som bygger på svåra överväganden.

Ett sådant exempel är ett fall som inträffade i Åstorps kommun 1990. Tvååriga Ida fördes till sjukhus med frakturer. Enligt styvpappan hade hon ramlat i en trappa. Socialtjänsten misstänkte misshandel och Ida omhändertogs.

En rättsläkare friade föräldrarna men socialtjänsten lät omhändertagandet kvarstå. ”Friade från misshandel – men socialen vägrar släppa deras dotter”, skrev tidningen Idag i en artikel där socialtjänsten anklagades för häxjakt på föräldrarna.

Dagen efter artikeln ändrade socialtjänsten sitt beslut och flickan fick komma hem. Idag gjorde då ett hemma-hos-reportage med de jublande föräldrarna. Tre veckor senare misshandlades flickan till döds av sin styvfar. Då kritiserades socialtjänsten för att vara medskyldig till Idas död.

Janne Josefsson, reporter på SVTs samhällsredaktion, tycker att socialarbetarna har stor skuld i att det ibland slår slint i mötet med journalister.

– De är ovana vid granskning och använder ofta sekretessen för att slippa svara på frågor. En del har säkert blivit rädda när de sett exempel på journalister som eldat på utan att ha kontrollerat sekretessbelagt material. Men jag tycker de har en skyldighet att medverka i medierna.

Enligt honom riskerar socialsekreterare och journalister att begå samma typ av misstag.

– Vi har möjligheten att förstärka en fråga vi driver och trycka ner det som talar emot vår tes. Jag har sett liknande tendenser hos socialarbetarna, till exempel när de bestämt sig för ett omhändertagande och förgrovar allt som talar för att barnen far illa.

Har du själv arbetat så?

– Det har säkert hänt att jag förstärkt mina egna teser men jag tycker att jag låtit socialarbetarna komma till tals med sina bästa argument.

Vad kan då göras för att undvika skyttegravskrig?

– Skaffa klientens medgivande att läsa alla socialens sekretessbelagda papper, utan det tar jag mig aldrig an ett fall. För att förstå varför det gått fel måste man begripa hur socialen tänkt, det gör inte historien sämre.

Ett annat råd är att skippa förutbestämda vinklingar.

– Många journalister gör socialsekreterarna till bovar innan de satt sig in i hur de resonerar. Man framställer det som om socialarbetare gör fel av ren ondska. Så illa tror jag absolut inte det är.

Fotnot. Anna är ett fingerat namn

Fler videos
Fler avsnitt