Med statens goda minne
Presstödet har blivit ett allmänt branschstöd, som bevarar så mycket det kan av den numerära mångfalden och bidrar till att rädda ett antal tidningar från nedläggning. Men som stimulans för en genuin publicistisk mångfald och som motkraft till regional ägarkoncentration har det visat sig vara verkningslöst.
I tisdags lade Journalistens Pär Jansson sista handen vid det här numrets mittreportage om hur presstödet i allt större utsträckning går till tidningar som ingår i samma koncerner som de förstatidningar de konkurrerar med – en följd av de senaste årens accelererande strukturaffärer på dagstidningsområdet. Samma dag publicerades på DN Debatt ett inlägg där JMK-lektorn Håkan Lindhoff och tre studenter konstaterade samma sak – och drog slutsatsen att stödet i första hand gynnar lönsamma borgerliga tidningskoncerner.
bryt
Tidningsledningarna på de berörda företagen reste genast kollektiv ragg. Eskilstuna-Kurirens VD Hans Rinkeborn sade till Pressens Tidning att debattartikeln var så ”korkad att man inte tror att det är sant”. Och i en replik till JMK-studenterna, i lördagens Svenska Dagbladet, hävdar chefredaktörerna på Folkbladet och Folket att artikeln var befängd, vilseledande, förolämpande och ett par saker till.
Om man bortser från invektiven och ser till sakargumenten går det att hålla med tidningsledningarna på flera punkter. De konstaterar att utan de strukturaffärer som lett till den nya ägarbilden på dagstidningsmarknaden hade flera av andratidningarna haft svårare att överleva. De konstaterar också att presstödet i flera fall inte räcker till för att andratidningarna ska gå med vinst – och att det fortfarande går att ha redaktionell mångfald även om ägarbolagen är desamma.
bryt
Visst. De strukturaffärer som genomförts har med största sannolikhet varit bra för dagstidningsbranschens samlade konkurrenskraft. Men att hävda att mångfalden inte på något sätt påverkats av dem är naivt på gränsen till självförnekelse – eller en extremt snäv definition av begreppet mångfald. Självklart har det betydelse för handlingsfriheten och därmed mångfalden om konkurrerande tidningar också har konkurrerande ägare. Att hävda att strukturaffärerna mest handlar om gemensamt tryckeri och gemensamma telefonväxlar, som tidningscheferna antyder i SvD, är att blunda för en verklighet där vi redan – trots alla försäkringar om att samarbetet inte ska påverka det redaktionella arbetet – sett gemensamma sportsidor, gemensamma lokalredaktioner och självständiga tidningar som förvandlats eller är på väg att förvandlas till editioner av modertidningen. Och ja: detta utarmar mångfalden, högst reellt. Med presstödsutdelarens, det vill säga statens, goda minne.
bryt
Presstödet har blivit ett allmänt branschstöd, som bevarar så mycket det kan av den numerära mångfalden och bidrar till att rädda ett antal tidningar från nedläggning. Det är naturligtvis viktigt nog, inte minst för arbetsmarknaden för journalister. Men som stimulans för en genuin publicistisk mångfald – med fler definitioner på mångfald än ledarsidans partifärg – och som motkraft till regional ägarkoncentration har det visat sig vara verkningslöst. Presstödet leder inte till fler medieröster och bidrar inte till att fler läsargrupper börjar läsa dagstidningar. Det får marknaden – och allmänheten – klara på egen hand.
Att tro att den nu sittande pressutredningen ska komma med förslag som leder till en sådan stimulans är dock sannolikt att hoppas på för mycket. Mer troligt är att utredningen enbart lär komma med mindre tekniska justeringar i stödmodellerna. Vilket är synd. Den minskande mångfalden på dagstidningsområdet är en alldeles för allvarlig fråga för att viftas bort.
mj@journalisten.se
PS: Dagens Nyheter har de senaste tre åren gått med 316 miljoner i förlust. Stockholm Citys samlade förlust under samma period är, sannolikt, nästan lika stor och City kommer, enligt alla prognoser, att visa kraftigt röda siffror även 2005. Men när Bonniers koncernchef Bengt Braun talar till medarbetarna, på Bonniers intranät, lyfter han fram City som ett stort glädjeämne, medan han säger sig vara ”olycklig och otålig” över DNs förluster. Sensmoralen är tydlig: Bonnierledningen ser mer framtid i Citys kompakta organisation och produkt än i DNs mer voluminösa.
bryt
PS 2: Aftonbladets årsredovisning för rekordåret 2004 är designad med skvallerbilagan Klick! som förebild. Det finns sannolikt en tydlig sensmoral i det också.
