Manliga politiker får större utrymme i medier

I den nya boken Kvinnor och män i offentlighetens ljus har Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet och Mia-Marie Hammarlin, lektor i samma ämne, gjort en studie av hur fyra dagstidningar skildrat tio nytillträdda partiledare, fem män och fem kvinnor.

– Dels får kvinnorna mindre utrymme än männen, dels fokuserar medierna mer på männens ledaregenskaper, kunnighet, trovärdighet och kompetens än på kvinnornas, säger Gunilla Jarlbro.

– I medieskildringarna har de kvinnliga partiledarna lyfts fram av en man, ”Ingvar Carlssons kronprinsessa”, ”Haralds jänta”, hon är ”dopad med politikerblod”, och så vidare. Männen har däremot blivit partiledare av egen kraft. Manliga partiledare får utrymme att prata om sina politiska visioner men när Annie Lööf pratar om sina visioner beskrivs det som ”flummigt”, det blir ett medialt problem. Kvinnliga partiledare beskrivs som ”yrväder” och ”terrier”, deras utseende och deras familjeliv skildras.

Har vi inte kommit längre?
– Det har faktiskt blivit bättre över tid, men det är långt kvar. Det är inte en konspiration, utan det handlar om att det går genusslentrian i mediebevakningen. Politiken är fortfarande i våra medvetanden en manlig arena och kvinnor som tar sig in där bemöts inte med samma respekt i yrkesrollen. När de är inblandade i skandaler får de däremot större medieutrymme än vad männen får, säger Gunilla Jarlbro.

Även i bildvalet kan man se skillnader på hur manliga och kvinnliga politiker porträtteras.

– På de bilder på Maud Olofsson vi har tittat på så antingen gapskrattar hon eller så gråter hon. Fredrik Reinfeldt ser däremot oftast beslutsam ut på bilderna. Som journalist bör man fråga sig varför man tycker att de bildvalen känns rätt.

– En annan förvånande sak vi upptäckte är att medierna rapporterar ganska lite om politik i allmänhet när en ny partiledare tillträder. Vad partiledaren vill är mindre intressant än vem partiledaren är, och i kvinnornas fall hur hon ser ut. Vad vi i medierna fick veta om Mona Sahlin är att hon är slarvig, en dålig mor, hon har dammtussar hemma, hon har för mycket mascara och för korta kjolar. Sådant påverkar förstås läsaren – är det en sådan statsminister man vill ha? Männen utsätts inte för den sortens beskrivningar, säger Gunilla Jarlbro.

– Vi har i den här studien inte undersökt hur medierapporteringen såg ut när Fi bildades, men vi refererar till undersökningar som gjorts om det. Och det är ju lågvattenmärket. När Tiina Rosenbergs korta hår föreföll vara det största hotet mot demokratin, då undrar man ju vad fan journalisterna sysslar med.

Vad borde journalister göra för att undvika detta?
– Vi är programmerade på det sättet och genusmedveten journalistik kräver mer arbete. Vi har det runt omkring oss hela tiden. Jag hörde hur en programledare i en morgonsoffa i TV sa apropå fotbolls-VM att ”Sverige är inte med i fotbollen men det går bra för damerna”. Det var ju förstås inte medvetet eller illasinnat; herrfotboll är normen, det som är ”Sverige” och ”fotboll” i det här sammanhanget medan damlandslaget är just damfotboll.

Har ni sett några skillnader mellan tidningarna ni undersökt?
– Nej, det är väldigt likartad journalistik i både kvälls- och morgontidningarna.

De tio partiledare som ingår i forskningsstudien är Gudrun Schyman (när hon tillträdde som partiledare i V), Mona Sahlin (S), Maud Olofsson (C), Annie Lööf (C), Åsa Romson (MP), Stefan Löfven (S), Fredrik Reinfeldt (M), Gustav Fridolin (MP), Jonas Sjöstedt (V) och Håkan Juholt (S). Forskarna har gjort kvantitativa och kvalitativa analyser av bevakningen i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet när de tillträdde som partiledare och sju dagar efteråt.