Måndagsmötet: Andres Lokko

Hur ser uppläget för boken ut?
– Det är en samlingsvolym uppdelat på två böcker med texter på sammanlagt nästan 2 000 sidor. Det är förvånansvärt få texter på så många sidor. Det beror på att det är en hel del intervjuer och reportage från tidningarna Pop och Bibel som är extremt långa.

Varför har boken dröjt så länge?
– Det finns ingen fantastisk story bakom varför den dröjt. Det beror helt enkelt på att förlaget inte riktigt haft råd tidigare. Den här antologin är väldigt dyrt förpackad. Det kommer att komma en limiterad utgåva i en hård förpackning men också en utgåva i pocketformat.

Vad skulle du säga är den stora skillanden mellan ditt skrivande 1989 jämfört med 2009?
– Det är väldigt enkelt om du sätter en 21-åring bredvid en 42-åring. Man vill annat och man har upplevt en massa saker och så vidare. Sedan skriver jag ju om i stort sett samma saker. Men jag kan bli chockerad av att jag var så kaxig och naiv som 22-åring. Det är ganska kul. Sen har ju tidsandan förändrats också. 20 år är ju ungefär lika lång tid som det är mellan att Hitler regerade och Beatles släppte sin första platta. Svensk musikjournalistik var yngre då och behövde ett annat språk än vad det behöver i dag 20 år senare. Mode- och musikjournalistik, som jag sysslat mest med, var relativt nya ämnen då och man skrev överdrivet pedagogiskt om sina ämnen som man aldrig skulle göra i dag eftersom man förväntar sig att läsaren är kunnigare. En del av texterna är därför med som tidsdokument mer än att de representerar det bästa jag skrivit.

Vad tycker du är den stora skillnaden mellan svensk kulturjournalistik mellan då och i dag?
– Kärnan i kulturjournalistiken är fortfarande litteraturkritiken och den har förändrats förvånansvärt lite sedan 1989. En stor skillnad är att många fler kallar sig för kulturjournalist i dag jämfört med för 20 år sedan. Kulturjournalistiken var också mer akademisk då vilket inte är så konstigt. Om de mer moderna kulturyttringarna som kommit sedan dess kan du inte läsa dig till på något universitet. Då får man i stället vända sig till de mer intellektuella kulturskribenterna.

Man har pratat om musikjournalistikens kris på sistone, håller du med om att den är i kris? Och i så fall varför?
– Ja, jag vet och det är väldigt konstigt. Det finns mer musik än någonsin och färre stora skivbolag som marknadsför den, så behovet av någon som vägleder är större än någonsin. Musikjournalistiken tappar väldigt mycket på sin dåliga självkänsla och självsäkerhet för att den har bestämt sig själv för att den är omodern. Det man kan konstatera är att konsertrecensionerna tar mycket större plats i kvällspressen nuförtiden för att pengarna i musikbranschen har förflyttats från skivindustrin till konsertindustrin. Men att musikjournalistiken är i kris är en myt.   

Du bor ju vanligtvis i London, förutom att allt givetvis är större och mer, vad skiljer den brittiska kulturjournalistiken från den svenska?
– Både musik- och kulturjournalistiken lider av samma marknadsanpassade ängslighet där borta som här. Men brittisk kulturjournalistik påverkas ganska mycket av att den läses över hela världen. Den gör ju det ganska omedvetet, tror jag. I förlängningen behöver de inte göra samma ekonomiska avkall på vad de väljer att skriva. Det är inget konstigt om man ägnar fyra sidor åt en litauisk poet.

– Sedan vad gäller musikjournalistiken så finns det en mycket större önskan efter kunskap och expertis i England än i Sverige. Man blir inte heller för gammal för popmusik i England även om åldersfixeringen minskat i Sverige på sistone.