Gå direkt till textinnehållet

Löpsedlarnas år

Det var George W Bush, Saddam Hussein och Anna Lindh som var 2003 års huvudpersoner. Inte Naken-Janne och Robinson-Robban.

Omslaget till årets sista nummer av Journalisten pryds av en löpsedel. Det kändes på något sätt logiskt. 2003 har trots allt varit löpsedlarnas år.

Det har varit löp som prövats av Högsta domstolen (Expressens ”Man ska bli kåt-löp), som lett till stämning för förtal (Expressens Marie Fredriksson-löp), som debatterats på Publicistklubben och i andra debattfora (diverse löp om 35-åringens matvanor i häktet och annat), som fått Pressens textreklamkommitté att skärpa sina riktlinjer för kommersiella samarbeten (kvällstidningarnas Harry Boy-rabatter, med ATGs logga insåld på löpsedeln) samt – inte minst – löpsedlar som fått stora delar av såväl allmänheten som journalistkåren att sucka trött inför exponeringen av diverse 15 minuters-kändisars intriger och kroppsdelar i och utanför dokusåporna.

Kvällstidningarnas ledningar blir alltid lika irriterade när det blir diskussioner om löpsedlarna. De har standardsvaret klart: löpsedlar är en ”försäljningsaffisch” och dagens bästa erbjudande till potentiella köpare och ska inte förväxlas med traditionell nyhetsvärdering.

Annons Annons

bryt

I sak har de naturligtvis rätt. Att döma kvällspressens innehåll efter dess mindre lyckade löp är inte rättvisande, det tror jag få invänder emot. Kvällspressen av i dag har många starka sidor, från snabbhet (se söndagens extraupplagor om gripandet av Saddam Hussein) till fördjupning (se Aftonbladets utbyggda sportbilaga, som måste vara Sveriges mest prisvärda facktidning). Problemet uppstår om folk inte tar del av innehållet, utan bara löpsedlarna. Då kan det byggas upp en bild av såväl de tidningarna som av journalistik i allmänhet som präglas av i bästa fall trivialisering och fiktionalisering, i värsta fall lögn och människoförakt.

I Medieakademins förtroendebarometer i år fick Aftonbladet, som enda representant för kvällspressen, rekordlåga siffror. Endast 27 procent av de som hade en åsikt hade mycket eller ganska stort förtroende för tidningen. Resultatet viftades bort av såväl redaktionschefen Niklas Silow som av chefredaktören på GT, Lars Näslund, med hänvisning till att undersökningen gjordes strax efter mordet på Anna Lindh, då många var negativa till kvällspressen.

Men resultatet var faktiskt ungefär lika lågt 1998 (29 procent) och 2001 (33 procent), då de tidigare mätningarna gjordes. Fanns det särskilda förklaringar även då, eller är det helt enkelt så att den allmänna förtroendenivån är så låg? Eller är frågan ointressant för tidningarna, eftersom upplageutvecklingen ändå varit så gynnsam, åtminstone för Aftonbladet? Jag vill inte tro det, med tanke på hur ofta tidningsledningarna pratar om sin etiska omsorg och behovet av att rensa bort ”skitlöpen”. Men steget mellan ord och handling är fortfarande för långt. Så sent som i oktober talade Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin om att de ”faktiskt bara haft Farmen på löpet en gång i år”. Det var inte sant då och det är ännu mindre sant nu, efter en månad av frossande i dokusåpelöp, i gott sällskap med konkurrenten.

bryt

Jag tror att lärdomen från 2003 års stormar mot löpsedlarna måste bli att något behöver göras. Självklart ska kvällstidningslöp kunna vara dramatiska, braskande och underhållande. Sådan är den kommersiella verkligheten, sådan är branschens karaktär. Men för den sakens skull får man inte helt förlora balansen mellan det underhållande, det nyhetsmässiga och det som alltfler uppfattar som löjeväckande eller ren fiktion. Det var George W Bush, Saddam Hussein och Anna Lindh som var 2003 års huvudpersoner. Inte Naken-Janne och Robinson-Robban.

mj@journlisten.se

P.S.

Vid fredagens styrelsemöte i Tidningsutgivarna kritiserades ordföranden Bengt Braun för sitt förhållningssätt till medierna under Skandia-stormen. I ett uttalande fastslår styrelsen att ”Öppenhet är en av de viktigaste frågor som föreningen har att arbeta för” Detta uttalande ska jag spara och plocka fram våren 2004 när Journalisten nästa gång gör den årliga genomgången av mediechefernas löner och anställningsvillkor. Det ska då bifogas de ledamöter och suppleanter i styrelsen som i fjol vägrade redovisa de uppgifter Journalisten begärde (Lars Ander, Pär Fagerström, Lennart Håkansson, Renée Mohlkert och Lars Svensson) så får vi se vad de själva lärt sig om öppenhet sedan sist.

Fler avsnitt