Gå direkt till textinnehållet

Kulturrevolutionen är här. Igen.

Den nya kulturjournalistiken ska grunda sig på begreppet skarpkultur och vad det betyder beskrivs med ett manifest. Poängen är ungefär att inget är finare än något annat.

Efter dagar av journalistisk självspäkning är det dags för ett manifest med rubriken: Regimskifte.

Det handlar inte om journalister som ljuger (kanske) eller om dagstidningens död (ständigt) eller om TT-bråk (kristecken).

Inte ens om DAB (märkligt hur snabbt den frågan dog, eller hur?). Och inte heller om någon annan upphetsad konflikt som brukar vara ämnet när journalister diskuterar journalistik och icke-journalister får vara med (”Ja, det finns ju förstås avarter inom journalistiken men jag brukar framhålla att jag själv är bland det trovärdigaste som finns”).

Regimskifte är rubriken på en artikel, som bara några få har läst, eftersom texten publiceras först om en vecka. Dessutom bara i Stockholm, Göteborg och Malmö, på fik, barer och i affärer, och den kostar ingenting.

Storstad, nöjesliv och gratis.

bryt

Typiskt sådant som har låg status bland ledarskribenter. Inget som brukar ligga till grund för pannrynk med stor bildbyline. Men är det regimskifte så är det.

”Det blåser en högervind i pressen av sällan skådat slag som gjort att fascinationen för lyx, konsumtion och överklassleverne idag är accepterad.”

Så skriver Linda Leopold, Eric Schüldt och Clara Törnvall i tidningen Odd at large, men de är inte ute efter en ny ekonomisk världsordning. De är ute efter en ny kulturjournalistik, med färre fördomar, större urval och fler överraskningar. ”Idag har fredagsbilagornas rapportering om nya band ersatts med paparazzibilder av rika Hollywoodkändisar. Hipphetsjournalistik har bytts ut mot Hänt i Veckan-estetik.” Det där känner ju tidningsläsare igen och har kanske surat över men det är som det är och säkert finns det en marknadsanalys som förklarar varför Paris Hilton är hetare än presstödet.

bryt

Den nya kulturjournalistiken ska grunda sig på begreppet skarpkultur och vad det betyder beskrivs med ett manifest. Poängen är ungefär att inget är finare än något annat. Det viktiga är bara att det är bra.

Skarpkulturens gladpatrull tittar på allt på samma sätt, oavsett vilken traditionell status kulturformen har, och analyserar. Commander In Chief granskas utifrån samma grundposition som Dick Bengtsson, Dan Brown blir gnuggad som Ko Un (en ständig Nobelkandidat, få har läst, ta det lugnt).

Skribenterna beskriver populärkulturjournalistiken från 90-talets intresse för en samtidens topplista, kanon, till dagens åsikt att före detta utskällt kan vara bra (Fantomen). Med historielöshet som ett allmänt problem, alltså att referenserna inte sträcker sig längre bakåt i tiden än 50 år. Dags därför att uppfinna något nytt: skarpkultur.

”Är du finkulturell? Nej, jag betraktar mig snarare som skarpkulturell”.

Gänget listar förstås exempel på vad som är bra, bland annat Crazy frog och Strindberg, men det handlar inte om en kladdig blandning av allt. Här gäller principen russinen ur en jättekaka.

Men hur vet man då att något är just bra?

Ja, det är samma grundregel som alltid: om Horace Engdahl säger ja och Knut Ahnlund nej, då är det ja som gäller. Så är det med manifest: några vet bäst. Tills några andra kommer på något ännu bättre.

ma@journalisten.se

PS: I polisförhören säger Expressenreportern Niclas Rislund plötsligt en oväntad sak, undrar vad det kan betyda? ”Min klocka är inget sanningsvittne”. Ödesmättat. Påverkar det rättegången?

Fler avsnitt
Fler videos