Knutbybor är också människor
”Reportaget visar att det aldrig är för sent att försöka berätta vad som hände, hur många gånger vi än trott att vi fått veta.”
I Mediemagasinet i SVT i torsdags presenterades bevakningen av Knutby-dramat som ett medialt haveri, där församlingens och de inblandades integritet cyniskt offrades i jakten på säljande löpsedlar där sakuppgifter som inte passade mediedramaturgin förtegs eller förvanskades.
I debattartiklar i Östgöta Correspondenten och Svenska Dagbladet har förre Corren-chefen Ernst Klein varit inne på samma linje: publiciteten kring de inblandade i Knutby har varit hämningslös och kränkande på ett sätt som vida överskrider det som publicerades om den mordmisstänkte 35-åringen i Anna Lindh-utredningen.
Men all bevakning av Knutby har inte varit sådan. Det har också funnits motbilder, där den lilla orten och dess församlingsbor skildrats på ett mer nyanserat sätt. Dessa motbilder har dock dröjt oväntat länge, vilket i sig är minst lika allvarligt som de eventuella etiska övertrampen i sensationaliseringen av dramats detaljer. Kanske är det som Klein hävdar: att medierna inte visat samma respekt för medlemmarna i Knutby-församlingen bara för att de är en frikyrklig grupp; att det varit mediala skottpengar på dem bara för att de uppfattats som världsfrånvända kufar.
bryt
Därför var Kalla Faktas reportage ”Församlingens resa”, som visades i TV4 i går kväll, så viktigt. Reportern Karin Swärd och fotografen Phil Poysti har besökt Knutby i flera veckors tid. De har steg för steg vunnit församlingens förtroende och blivit insläppta i deras vardag. De har varit med på dagis, på bröllop och på krismöten, de har pratat med pastorer och församlingsmedlemmar och de har träffat och filmat ”Kristi Brud”. Alla ställer upp med namn och på bild. Det är en öppenhet som skarpt kontrasterar mot den bild av en sluten sekt som till stora delar dominerat medierna.
Ändå är det inget okritiskt och undfallande reportage. De kritiska rösterna ges utrymme, de ifrågasättande frågorna ställs. Deras berättelse är närgången, men nyanserad – och glömmer aldrig bort vad dramat i första hand handlar om: att en kvinna dödats och en man skottskadats allvarligt. De inledande intervjuerna med Samuel Frankner, som var den som hittade de båda skjutna församlingsmedlemmarna, och med den dödade Alexandra Fossmos syster, skildrar tragiken på ett gripande sätt, utan att frossa i detaljerna.
Om man vill kan man se ”Församlingens resa” som en upprättelse för journalistiken i Knutby-dramat. Reportaget visar att det aldrig är för sent att försöka berätta vad som hände, hur många gånger vi än trott att vi fått veta. Men att det tar tid, att det kräver förtroende.
Kalla faktas reportageteam blev insläppta för att de fick det förtroendet – och de missbrukade det inte, vare sig gentemot Knutby-borna eller mot publiken.
bryt
En av de frågor som lär debatteras efter programmet är frågan om namnpublicering. I Kalla Fakta framträder alla med namn, utom den häktade pastorn och barnflickan. I mediernas bevakning av dramat de första dagarna var däremot så gott som alla anonymiserade – och församlingsmedlemmarnas ansikten pixlade på de bilder som visades. Fotografen Sven-Olof Ahlgren, vars bilder på församlingen visades i de flesta medier i dramats upptakt, var i förra numret av Journalisten kritisk mot detta och menade att församlingen därmed omedelbart misstänkliggjordes.
Det är ingen lätt diskussion. Om församlingsmedlemmarnas ansikten visats i medierna hade detta med all säkerhet lett till skarp kritik från många håll, av personer som uppfattat detta som integritetskränkande. Men kanske är öppen redovisning i sådana här situationer en bättre garant för pressetiken än anonymitet. Åtminstone är det känslan som hänger kvar efter Kalla faktas reportage. Det är lättare att demonisera ett pixlat ansikte än en verklig person.
mj@journalisten.se
P.S. Allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm avskrev i förra veckan Mijailo Mijailovics PO-anmälan mot Dagens Nyheter för att de publicerat namn och bild på honom i samband med häktningen. Det var ett bra beslut. Stenholm har inte stirrat blint på namnpubliceringen i sig, utan granskat sammanhanget och det sätt som uppgifterna presenterades på – och kom fram till att det var balanserat och ansvarstagande. Vilket är oerhört viktigt att påpeka. En namnpublicering i sig är inte automatiskt kränkande.
