Klubbarna går med på usla frilansarvoden
450 kronor för ett stort reportage. 50 öre per ord. 300 kronor för en intervju. Exemplen på arvoden som ligger ljusår från frilansrekommendationen är många.- Det största problemet är att journalistklubbarna på många landsortstidningar går med på att frilansar får så här lite betalt, säger Henrik Sannesson (bilden) som sitter i Frilans riks styrelse.Foto: Tomas Ohlsson
Många har hört av sig efter Journalistens artikel om de minst sagt låga frilansarvodena på Nya Wermlands-Tidningen. Mejlen visar att NWT är långt ifrån ensamma. Några exempel: en frilans har fått 450 kronor per artikel av Växjöbladet/Kronobergaren. En annan har erbjudits 1 500 kronor per personporträtt av Södermanlands Nyheter. En tredje konstaterar att Metro enligt tidningens egen hemsida betalar max 2 000 för en nöjesartikel och berättar om produktionsbolag i Stockholm som betalar 50 öre per ord. En fjärde skriver om landsortstidningarnas usla arvodering av frilansar som gör resultatlistor på sporten.
Just i landsortspressens sportbevakning blir anställda journalisters ansvar för frilansarvodena särskilt tydligt, menar Henrik Sannesson. Under resor i landet har han kunnat konstatera att många journalistklubbar helt enkelt accepterar att frilansar som klubbarna inte ser som "riktiga" journalister fyller mycket av sportsidorna för väldigt låga arvoden.
– De tar de arbetspass på helger som ingen annan vill ha, men till småpengar. Det är lätt att komma till slutsatsen att klubbarna går med på det här för att det är bekvämt, säger han.
Henrik Sannesson påpekar att det är en utbredd missuppfattning att klubbar inte kan förhandla för att få upp frilansarnas arvoden.
– Det går utmärkt, använd det TU-avtal som finns. Anställda journalister har en mycket starkare ställning än frilansarna som de kan använda.
Generellt kan de låga arvodesnivåerna – som inte bara är ett landsortsproblem – finnas eftersom det finns journalister som är beredda att acceptera dem, konstaterar Henrik Sannesson.
– Det är det enkla svaret. Det är en tuff konkurrens i dag.
Ivan Markowicz, frilans i Stockholm, vittnar om att villkoren för frilansar har blivit märkbart tuffare de senaste tio åren. Han ser flera orsker: tidningarna har mindre frilansbudgetar, de använder ofta fasta frilansar och många fler konkurrerar om uppdragen. Men också de allt fler uppdragspublicisterna:
– För tio, femton år sedan fanns bara ett fåtal mediebyråer och produktionsbolag, som hade relativt få uppdrag. Då gick det fortfarande att som enskild frilans sälja till myndigheter och organisationer. I dag har de ofta lagt ut hela produktionerna på byråer. Frilansarna får i stället försöka bli underleverantörer till byråerna och hoppas att de ringer, säger han.
Fortfarande finns det uppdragsgivare som betalar enligt Journalistförbundets frilansrekommendation, konstaterar Ivan Markowicz, men de är mycket färre än förr. Och själv går han med på lägre arvoden.
– Jag har en familj, jag kan inte vara så fin i kanten. Kräver jag enligt rekommendationen blir det ofta blankt nej – de som hävdar något annat talar tyvärr mot bättre vetande.