Journalister utsätts allt oftare för hot
Hoten mot journalister har ökat och blivit mer sofistikerade, enligt en rapport från Styrelsen för psykologiskt försvar.
Hoten mot journalister har ökat och blivit mer sofistikerade, enligt en rapport från Styrelsen för psykologiskt försvar.
En förklaring till att hoten ökat är att reportrar i dag exponerar sig mer än förut, anser Hans Månson, tidigare chefredaktör på Sydsvenskan och för närvarande gästprofessor i journalistik vid JMG, som gjort undersökningen.
Tidigare var reportrarna relativt anonyma, men i dag har många inte bara namn – utan också stora bildbylines. Exponeringen i sig framkallar hot, tror Hans Månson.
– En annan förklaring är en samhällsförändring. Det har uppstått otrevliga grupperingar, det är fler som hotar. Också socialbyråer och Försäkringskassan utsätts för fler hot än tidigare.
Även psykiatrireformen, som ledde till att mentalsjukhus stängdes, kan vara en förklaring. De flesta av hoten kommer från mentalt störda som nu vistas utanför institutioner och har tillgång till telefon och e-post.
I viss mån har hoten varit framgångsrika. Flera journalister som Månson talat med säger sig avstå från att föreslå artiklar och ämnesområden som de vet eller befarar ska framkalla hot. Mycket journalistiskt motiverat arbete blir av det skälet inte av.
– Jag blir bekymrad när jag talar med duktiga och orädda journalister som inte tycker det är värt att utsätta sig för den fara det innebär att göra jobbet, säger Hans Månson.
Angelägna uppdrag som inte genomförs är exempelvis att följa tvätten av svarta pengar till vita och påvisa vilka till synes hederliga bolag, som fungerar som front eller tvättinrättning. Outtalad redaktionell självcensur eller självbevarelsedrift gör att artiklar aldrig blir publicerade.
Ofta är hoten förtäckta och formulerade så att de är svåra att juridiskt klassa som hotfulla: ”Du måste tänka på att försäkra dina barn”, är ett exempel.
Månson konstaterar att det i dag inte finns någon stark och tydlig opinionsbildning mot organiserad brottslighet. Få politiker driver frågorna, som inte heller prioriteras av polis eller åklagare.
Därför saknas press på medierna att ta sig an problemen.
Särskilt farlig är den organiserade brottsligheten, i form av kriminella nätverk – ofta med etnisk, kulturell, nationell eller annan koppling som kitt.
Denna brottslighet är dessutom
svår att bevaka, bland annat för att
aktörerna ofta använder sig av bulvaner och är geografiskt gränsöverskridande. Det blir dyrt, tidsödande och komplicerat att granska verksamheten.
Om resultatet sedan bara blir anonymiserade skildringar i form av bolag X och Y, luddiga personbeskrivningar – ”40-åringen” och ”finansmannen”– är värdet av artikeln inte stort och den ger inte läsaren ny faktisk kunskap.
Hans Månson rekommenderar att flera journalister delar på granskningen av den grova brottsligheten. Då minskar trycket på en enskild kollega.
– Det är också viktigt att redaktioner samarbetar och stöttar varandra och visar att det inte är någon bra idé att hota journalister. Redaktioner
i storstäderna måste hjälpa kolleger på mindre orter där journalisterna har svårt att gömma sig.
hl@journalisten.se
