”Jag var rädd att bokprojektet skulle förgöra mig”

Gustaf Tronarp har jobbat som nyhetsreporter på Aftonbladet i tolv år och kan skriva artiklar som är 2 800 tecken i sömnen. En bok, det är något annat.

– Det kändes som en bergsbestigning. Som jag gärna ville ge mig ut på.

Han letade länge efter ett ämne som engagerade honom tillräckligt, hade ett samhällsanspråk och skulle kunna hitta läsare i en hårt konkurrensutsatt tid.

– Striden om läsarnas och lyssnarnas uppmärksamhet är skoningslös!

Så inträffade ett våldsdåd i Hässelby, där ett barn attackerat en okänd på gatan. Sedan ett till i Borås. Gustaf Tronarp tyckte att nyhetsrapporteringen gav fler frågor än svar – och hade hittat sitt bokprojekt: storyn om den våldsamma internetsekten 764.

Barnen i mörkret – Jakten på 764 (Mondial) är ett reportage som berättar om både offer och förövare, och hur de senare snärjer ofta ensamma barn till sin sörja av våld och osorterad propaganda med högerextrema förtecken. Huvudcase är trettonåriga ”Elias” och mardrömmen han och hans familj kliver in i efter ett uppmuntrande inlägg på svenska på hans Youtubekanal.

Reportaget är i stora bitar bottenlöst mörkt. Inte minst för att våldet och skräcken verkar sakna syfte, inte ens bottna i den högerextrema ideologi som sekten lånar propagandamaterial och estetik från.

– Det är mardrömslikt i att det ska vara hemskt och brutalt bara för att vara så, det är det som premieras i de här miljöerna. Och så många barn lider i tystnad, utan att kanske ens berätta för sina närmaste, säger Gustaf Tornarp.

Han är egentligen en grundglad person – men har nu gästat Ångestpodden med mörkret han burit från internets allfartsleder (barn rekryteras bland annat i stora spel som Roblox och Minecraft).

– Jag var rädd för att det skulle förgöra mig att umgås med det här så länge. Och det har det väl delvis gjort. Det här har utan jämförelse varit det jobbigaste jag gjort. Då har jag ändå bevakat många stora och mörka nyhetshändelser, som Risbergska och mordet på Kim Wall.

Journalistiskt har utmaningen varit att inga förövare velat prata. Många är minderåriga, och en svensk huvudperson har suttit häktad under hela tiden Gustaf Tronarp skrivit bok. Åtal väcktes precis när manus skulle skickas till tryck.

Hur har du tänkt kring risken att bidra till en mytologisering av det här nätverket?

– Jag har försökt att inte frossa i detaljer kring våldet som beskrivs. Men samtidigt har jag varit mån om att berätta saker som de är. Det finns en episod kring ett självmord, ett amerikanskt fall, som jag tycker är nödvändigt att skriva om för att man ska förstå exakt hur eländigt det är.

Han menar att medier behöver skriva mer om 764 och liknande grupperingar – för det finns många fler. Men på ett fördjupande och medvetet sätt, understryker han.

– Fördjupningen är nyckeln. Experter på de här miljöerna som jag pratat med märker en tillströmning av unga, som inte blir avskräckta utan intresserade, så fort det kommer en artikel eller ett tv-inslag som får genomslag. En text, eller ett inslag, får inte sätta punkt vid ”det här hemska har hänt, de här människorna ligger bakom” och visa upp bilder. Det var det jag ville komma bort ifrån genom att så väl jag kunnat beskriva både offer och förövare som de människor de är. Komma bort från det svartvita och förenklade.

Makthavare måste också lägga större vikt vid det stora och ofta tysta samhällsproblemet som drabbar barn och unga, anser han. Polisresurser på gamingsajter syns mindre än på gator och torg men är helt nödvändigt.

Föräldrar med barn i datoråldern ska inte känna panik, säger Gustaf Tronarp. Men vara medvetna om att både det bästa och sämsta finns på internet.

– Man ska bli lite bekymrad. Men inte dra ur nätverkssladden.

Hans egna barn är ännu små. De har både hjälpt och stört bokprojektet.

– Jag hade marinerat idén om att skriva en bok i kanske fem år. Barnen och tidsbristen man får som förälder fick mig att inse att det inte finns några garantier för att man kommer få mer tid, det hjälpte mig att få ändan ur. Sedan har jag försökt anstränga mig och svära tyst när min yngsta son har vaknat när jag suttit och skrivit, och inte ”Nu är pappa i flow!” Han tar ju ingen hänsyn till det.

Hur känns det nu, är det skönt att kliva ut i världen igen?

– Det var faktiskt helt blankt när jag höll i boken första gången. Det är fortfarande en blandning av skräck och förtjusning, samma känslor som när jag skickade pitchmejlet till förlag. När jag började skicka text till förlaget var det också läskigt. Och nu är det läskigt när boken finns och ska tas emot. Men jag känner mig också levande.

Han har lärt sig att ha en snäll blick på sig själv. Gustaf Tronarp gjorde lumpen på Värnpliktsnytt efter några år på Correns ungredaktion. Han kände sig säker som skribent.

– Men senare tittade jag på en av de första artiklar jag lämnade in på Värnpliktsnytt. Under gymnasiet hade han också läst jättemycket Tage Danielsson. Och det syntes: texten var full av Tage Danielsson-härmningar, ”ehuru” och sådär, jättemånga bisatser och kommatecken, lite akademiskt fyndig, hu!

– Så jag försöker tänka att det är orimligt att förvänta sig en perfekt bok eftersom det är första gången. Jag känner mig nöjd med resultatet.

Tips till de som går i samma tankar som du gjorde i fem år?

– Våga. Men var också sträng mot din idé. Tänk som en läsare.