”Jag hade mått betydligt sämre som anställd”

Bengt Eriksson har varit frilansande kulturjournalist sedan hösten 1968.

– Jag valde det från början, jag ville inte vara fast anställd, säger han från hemmet i Skåne.

Du har precis gett ut en 286 sidor lång bok om frilanslivet. Om du tvingas sammanfatta: hur har det varit?
– Upp och ned. Det är en väldig bergochdalbana att vara frilans. Redaktörer kommer och går, tidningar ändrar format. Dessutom har det alltid betalats dåligt. Och jag har envisats med att skriva om kultur, bland det sämre betalda. Det har inneburit att jag jobbat rätt mycket.

Du skriver att du alltid rapporterat om sådant du är intresserad av, varit luststyrd. Det låter som uppsidan?
– 95 procent av allt jag vill skriva har varit det jag själv vill skriva. Och det har varit mina idéer. Jag har alltid haft tanken att om jag föreslår något först får jag skriva det jag vill, i stället för att sitta och vänta – då kan man riskera att någon föreslår något man bara nästan vill skriva.

– Jag tror att jag på ett personligt plan hade mått betydligt sämre om jag hade varit anställd, i synnerhet på senare år. Många anställda på tidning idag jobbar lika mycket som jag gjort, men får kanske inte alls skriva om det de vill.

Boken heter Bestämd, påstridig och besvärlig – fast rätt trevlig ändå. Är det formeln för hur du tagit dig fram?
– Ja. Att jag är besvärlig och påstridig är det nog ingen som jag jobbat åt som inte skriver under på, och det måste man väl vara om man ska få skriva precis det man vill. Jag hoppas de håller med om den sista raden också.

Genom nedslag i sitt eget frilansliv ger Bengt Eriksson en mediehistorik över det senaste halvseklet.

– Jag inbillar mig att jag har en bred blick, eftersom jag jobbat åt så många genom åren. Dessutom tycker jag att saker ska dokumenteras. Det borde skrivas många fler böcker om nutidshistoria, medan de pågår, innan saker glöms bort.

Yrket har förvandlats i grunden sedan 1968, inte minst tekniskt. ”Från telefonkiosk, extemporering, telefonmottagning och teleprinter till bärbara datorer, mobiler, plattor och mejl. Från Nagra via kassett och minidisc till Zoom med olika nummer. Och från studiobandare till dator. Från tekniker till köra själv. Från A4-papper som klipptes i remsor och tejpades ihop i en annan och rätt ordning till att – i all oändlighet – stryka meningar, byta ord, ändra ordföljder och flytta stycken”, skriver Bengt Eriksson.

Vilken tycker du själv är den mest genomgripande förändringen?
– Det går inte att komma ifrån det tekniska. Du kan sitta hemma och göra i princip allt idag: radio, text, bilder, tv, poddar. När jag började som frilans bodde jag på billiga hotell och ringde collect call från lobbyn, det var bedrövligt.

– En annan utveckling, som jag tycker är djupt tragisk, är att förr fanns det frilansar som verkligen ville skriva om vissa ämnen, det drev dem. Idag har många blivit leverantörer av det tidningar vill ha. De är inte anställda, men det är som att de är anställda.

Frilansminnen varvar låtlistor från det senaste halvseklet med scener och anekdoter, texter du skrivit, och stiltips från storheter som Lagercrantz, Strömstedt och Thunberg. Det känns som att du hade roligt när du skrev?
– Nej, jag hade det skitjobbigt. Boken tog fem år att skriva, jag började om massor av gånger. Den är ju väldigt spretig och spräcklig. Jag hade tänkt att den skulle ha kapitel, men boken nobbade det. Den kanske blir mer svårläst, men det här är ju jag. Den hoppar hit och dit, så har ju jag också gjort, jag har hoppat mellan små tidningar och väldigt kommersiella, radio och lite tv…

En käpphäst för Bengt Eriksson, som återkommer i hans frilansminnen, är vikten av en stark lokal kulturjournalistik.

– Min utblick är från Skåne, mitt emellan Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet. Här finns en väldigt bra kulturjournalistik, och förvånansvärt mycket, mer än tidigare. I andra delar av Sverige är det sämre. Jag tycker läsarna är värd en bra kulturjournalistik. Det skapas lika bra kultur på landsbygden som i Stockholm, men ytterst sällan skriver den så kallade rikspressen om den.

Du har varit aktiv i men bråkat med Journalistförbundet en del genom åren. Till exempel menar du att förbundet driver myten att anställda och frilansjournalister har gemensamma intressen. Hur då?
– För att man konkurrerar med varandra. Man har till exempel totalt olika intressen när det gäller upphovsrätt. Journalistförbundet har kämpat för fast anställda, ofta på bekostnad av frilansar. Men jag har stannat kvar som medlem och vet inget bättre än förbundet.  

Har du något tips till den som är färsk som frilans och vill bli kvar lika länge som du?
– Jag tror man ska vara så bred som man någonsin kan, mer än någonsin. Jag har visserligen skrivit om kultur, men väldigt brett. Jag har varit en allmänjournalist inom kultur.

Du jobbar vidare. Hur länge fortsätter du?
– Jag jobbar ju mindre nu, kanske blir det fler böcker. Jag håller väl på och skriver till jag dör, säger Bengt Eriksson.

Din bok är tjock – du ”tappar ofta greppet” om längre texter, vilket du skriver att du tycker är bra – och den slutar med ett semikolon. Betyder det att det kan bli en till?
– Det betyder att livet fortsätter. Och nu när jag har gett ut den här har jag insett hur otroligt mycket som inte finns med i boken. 53 år, du kan skriva hur mycket som helst. Sedan tycker jag att det är roligt att avsluta med semikolon. Det slutar ju inte något, det ska komma något efter.