”Ibland bröt de ihop, ibland svimmade de”

Podcasten Överlevarna producerades under två år av Bernt Hermele, en gång i veckan, och bestod av 120 samtal och cirka 200 timmar. Samtalen dokumenterades också av fotografen Cato Lein och nu finns berättelserna och de svartvita bilderna samlade i boken Överlevarna – Röster från förintelsen.

– Det jag vill ska framgå av boken är att det inte är gratis att berätta de här historierna. De som berättar gör en oerhörd insats. Samtalen är ofta förenade med en hel del ångest, både före, under och efter. Ibland bröt de ihop, ibland svimmade de, det var minnesförluster och så vidare.

Bernt Hermele har en lång karriär som journalist och författare bakom sig. Han har arbetat på bland annat Veckans Affärer, Resumé och Dagens Industri och skrivit granskande böcker om till exempel Bonnier och Röda Korset-bedragaren Johan af Donner.

När han skulle förvandla podcasten till bok började han med att skriva ut i princip alla samtal. Det landade i 90 personers berättelser, vissa längre, andra kortare.

– Jag grubblade först på hur jag skulle lägga upp det hela, om alla skulle få varsin sida plus en sida bild, och om alla skulle vara med överhuvudtaget. Men sedan kom idén om att skapa en osynlig tidsaxel bestående av Före, Under och Efter Förintelsen, från 1933 till 1945.
 

När idén om tidsaxeln kom så löste sig dispositionen av sig själv, enligt Bernt Hermele.

– Man behöver vissa citat till vissa årtal. Jag tog helt enkelt och tittade igenom materialet och ur det tog jag relativt korta citat och droppade ner dem på tidsaxeln. Det är tidsaxeln som för berättelsen framåt.

Det han också vill visa med boken är att de som överlevde gjorde det i stor utsträckning beroende på att de hade tur.

– Där finns det kopplingar till hur det är idag också. Att de som är rika är rika beror oftast inte på att de är så oerhört mycket smartare än andra, utan på att de haft tur.

Människors mod är det som gjort störst avtryck på honom.

– Det finns ett talesätt som lyder: ”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det”. Och det är väldigt sant. Två personer kan ha gått igenom samma helvete, men kommer ut med helt olika skador och helt olika livssyn.

Fanns det någon positiv känsla med att arbeta med boken?
– Det positiva är att de har överlevt, kan berätta och kan skratta och gråta åt det. Att de ibland skrattar kan delvis vara framprovocerat av mig, jag använder mig av skrattet som ett sätt att öppna upp en berättelse. Men många är väldigt humoristiska. Det var mycket garv, men det var mycket gråt också.

Vilka som ska läsa boken har han inte funderat över.

– De som är nyfikna ska läsa den. Jag tror på människans inneboende nyfikenhet, det har varit min starkaste drivkraft i det här. Jag tror inte man ska köra ner den här berättelsen i folks halsar. Det är en relativt känd historia, och vi är bland de sista ut att dokumentera det.

Svenska författare var tidiga med att dokumentera överlevandes berättelser, berättar Bernt Hermele.

– Den första var Gunhild Tegen redan 1945. Möjligen har den här boken en lite annan ton, med både uppsluppenhet och förtvivlan.