”Hänsynsfullheten är mer påtaglig”

På måndagskvällen firades att den svenska moderna pressetiken fyllt 50 år med inrättandet av Allmänhetens Pressombudsman 1969. Samma år reformerades Pressens Opinionsnämnd och fick representanter från allmänheten.

Under firandet hölls en paneldebatt om pressetiken och PO Ola Sigvardsson mottog uppvaktningar.

– Pressetiken har gått från en marginell roll på svenska redaktioner 1969, till att ha en central roll vid alla kontroversiella publiceringar. Idag finns de etiska övervägandena med per automatik. Det är en stor skillnad, säger Ola Sigvardsson.

– Det beror förstås också på professionaliseringen av yrket. För 50 år sedan var väldigt få journalister utbildade i journalistik, idag är nästan alla det. I utbildningen ingår också att göra etiska bedömningar. PO har haft en viktig funktion att peka på var anständighetens gräns går och kritisera tidningar som går över den. Men den viktigaste förändringen har skett på redaktionerna, att pressetiska frågor diskuteras, det är där självregleringen har ägt rum.

Paneldebatt om pressetik under firandet av PO 50 år på måndagen. Foto: Helena Giertta.

Hur viktiga är fällningarna, som ger uppmärksamhet åt pressetiska övertramp och drar skam över ansvariga utgivare, för utvecklingen?
– De har stor betydelse. De har gett upprättelse åt de enskilda som drabbas, och det är ju själva syftet. Fällningarna ger också utgivarna stöd för framtida beslut, och bidrar till uppmärksamheten kring det pressetiska systemet. Sedan har jag genom åren kommit att mer och mer värdera det förebyggande arbetet, att hålla föredrag och delta i seminarier för att skapa mer uppmärksamhet kring det pressetiska systemet och skriva krönikor i Journalisten, säger Ola Sigvardsson.

Pressetiken har förändrats. Det är svårt att föreställa sig att mycket av det som släpptes igenom av PO och PON för 50 år sedan skulle  släppas igenom idag, eller?
– Hänsynsfullheten är mer påtaglig idag än den var för 50 år sedan. Det kan verka som ett underligt påstående med tanke med hur det ser ut på nätet, men jag vågar ändå hävda att det är på det sättet.

– Den största förändringen har nog skett när det gäller olycksoffer och brottsoffer. När jag började som journalist i mitten på 1970-talet var det fullständigt självklart att tidningarna rapporterade vem som hade råkat ut för en bilolycka. Man hade resonemanget att det fanns ett allmänintresse kring identiteten på offer, medan man idag har tankesättet att det som ett olycks- eller brottsoffer har råkat ut för är illa nog, och vi ska inte bidra till att förvärra det genom publiceringar.

Hur tror du att utvecklingen blir framåt, kommer vi att bli ännu mer hänsynsfulla? Kommer vi att kunna läsa namn alls i tidningen?
– Jag skulle nog säga att vi har en ganska bra nivå. Det finns sammanhang där man måste få berätta identiteten på en person. Allmänheten har till exempel rätt att få veta om en politiker missköter sig eller vem som begår ett allvarligt brott. Det kommer nog inte att förändras.