Guillou efter mediestormen

Med en veckas perspektiv, vad anser du om mediernas täckning av dina KGB-kontakter?

– De har divergerat, från att Expressen skrivit kanske ett femtiotal sidor om saken, till DN som publicerat en. Men en så här stor satsning från Expressen drar med sig en massa andra medier, och därefter kopplas ett antal givna drev-mekanismer in. I detta försvinner nyanserna. Medieeffekten blir mindre av journalistik och mer av ett korsförhör.

Vilka har dina viktigaste intryck av de här händelserna varit?

– Intensiteten. Den enda händelse i mitt yrkesliv som har kunnat jämföras med detta var uppståndelsen 1973 efter första artikeln i IB-reportaget i Folket i Bild. Då haglade också anklagelser om KGB-kopplingar, både på förstasidor och i DNs ledare, så det är inte helt olikt. Sen har jag kunnat notera den skadeglädje som dykt upp efter artiklarna. På DNs ledarsida, till exempel. Det skrivs och talas som om mina KGB-kontakter vore
i dag, och inte för 40 år sedan.

Hur har du upplevt uppståndelsen känslomässigt?

– Jag har inte känt efter. Har haft fullt upp med att hålla huvudet kallt. Men, ja, det som tagit mig lite personligt är Arne Lembergs angiveri till Säpo. Han, min kollega, var ju den som skulle vara med och dela på scoopet om KGB i Stockholm.

Du skrev ytterst kortfattat om detta i memoarerna. I vilken mån berodde det på att ditt agerande var riktigt pinsamt?

– Klart att det var pinsamt. Jag tyckte att jag i memoarerna ägnat tillräckligt med utrymme åt egna pinsamheter i min egen
tidiga karriär. Och jag tyckte inte det ledde till något intressant. Per Arne Skansen skrev en hel bok om sina erfarenheter med KGB-kontakter, den följdes inte av mycket. Sådana redogörelser brukar inte leda vidare. Ytterligare exempel på egna pinsamheter vore närmast koketterande.

När i din långa relation med KGB började du inse att du var objekt och inte de? Efter att du levererat väskan och fotograferats, efter att du fått en kasse sprit eller något annat?

– Det var ganska tidigt som det där hände. Sen byttes kontakten ut och det där upphörde. Och då tilldelades jag en husryss. Jag upprätthöll kontakten fram till att jag började inse att IB kunde bli något och jag äntligen verkligen hade ett riktigt stort spionavslöjande på gång. Då bröt jag KGB-kontakterna direkt.

PS: Per Arne Skansens bok heter Lösenord: Buss 311 : fem år som dubbelagent i Stockholm.