Försämrade villkor för frilansar efter Ogaden

En redaktör på en stor svensk dagstidning meddelade tidigare i år två utlandsfrilansar som reste till ett farligt område att förutsättningen för att man skulle köpa reportaget var att redaktionen inte skulle hållas ansvarig för säkerheten.

Den skulle inte heller behöva betala några försäkringar eller ha kontakt med några myndigheter å deras vägnar om de skulle få problem. Redaktören motiverade detta med vad som hade hänt Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien, och att en liknande situation skulle kunna leda till stora kostnader för tidningen.

Flera frilansar berättar för Journalisten om liknande scenarier – där redaktörer vill friskriva sig allt ansvar om något skulle inträffa, mot bakgrund av vad som drabbade Martin Schibbye och Johan Persson.

– Det har blivit värre efter Etiopien. Redaktionerna tar inte ansvar och arvodena har sänkts, säger Hanna Sistek, frilansjournalist med bas i Kairo.

– Det många redaktioner verkar ha lärt sig av Etiopienhistorien är att skydda sig själva, inte de medarbetare som riskerar liv, hälsa och sin ekonomi för läsarnas skull.

Frilansreportern Sara Assar­sson arbetar i Afrika och Europa.

– Arvodesfrågan är viktigast. Betalar redaktionen rejält har man råd med försäkringar och bättre säkerhet, och kan ta det lite lugnare när man är på plats. Men arvodena har sjunkit. För fem sex år sedan kunde man få dela på 25 000 kronor för ett reportage med bilder, nu får man vara glad om man får 15 000 kronor, säger hon.

Jonas Gratzer, frilansfotograf som arbetar i huvudsak i Sydasien och Sydostasien gick med förlust på sitt senaste knäck.

– För ett par år sedan kunde jag få 7 000-8 000 kronor för ett jobb för dagspressen, och redan det var dåligt betalt. Nu är det nere på 6 000 kronor, säger Jonas Gratzer.

Han har räknat ut att den genomsnittliga betalningen han får motsvarar 20-30 kronor i timmen.

– Ett reportage tar cirka 100 timmar att göra, och utgifterna ligger ofta på runt 3 500 kronor. Det är bara att dela de resterande 2 500 kronorna på 100 timmar så inser man att det inte blir någon vidare timlön. Det bygger helt på att man säljer till flera redaktioner för att gå på plus. Men i dag vill flera tidningar ha exklusivitet på materialet utan att betala för det.

– I vilken annan bransch skulle det accepteras att en svensk medarbetare utomlands jobbar för 20 kronor i timmen?

– Många verkar inte begripa vilka arbetsvillkor vi har, eller ens att det handlar om arbete. En redaktör avslutade ett mejl om ett beställt jobb med: ”Ha det så kul på semestern!” berättar Jonas Gratzer.

Johan Augustin har arbetat som frilansreporter sedan 2009 i bland annat Afghanistan, Israel, Kina, Burma och Bangladesh.

– Man får klara sig själv, redaktionerna vill inte ta ansvar. Det finns undantag i tidskriftsbranschen, men inom dagspressen har det blivit tuffare. Arvodena sjunker, säger Johan Augustin.

Han berättar att redaktörer ofta spelar ut frilansar mot varandra.

– Redaktören kan säga något i stil med att det finns många frilansar som vill göra det här jobbet mot mindre betalt. Jag ställer inte upp på sådana förhandlingar. Vi måste ta betalt för arbetet.

Det är inte ovanligt att redaktörer motiverar låga arvoden som ligger långt under frilansrekommendationen med att det ”tjänar ett högre syfte”.

En redaktör skriver till exempel så här till en frilans: ”I det läget [tidningarnas ekonomiska situation] är det mitt och tidningens uppdrag att få ner kostnaderna, annars blir det än mindre journalistik i tidningen. Därför letar vi efter leverantörer som kan hålla hög kvalitet till lågt pris, det gäller tryckeri, papper, bilder och texter och mycket därtill. Frilansmarknaden är dessutom övermättad, vilket betyder att det går att köpa bra saker relativt billigt. Ska vi inte göra det för att frilansaren brinner för sitt jobb? Då blir det mindre journalistik i tidningen. Är det försvarligt?”

– Det är som att redaktören tror att det är en god gärning att sänka mitt arvode så att det inte går att leva på, säger en frilans.

Ivar Andersen var fram till förra året redaktionschef på Arbetaren och hade ofta kontakt med utlandsfrilansar. Han har slutat på tidningen och arbetar numera själv helt på frilansbasis i Asien.

– Det som förvånade mig mest är den arrogans man möts med av redaktörer. Många svarar inte ens på mejl. När jag var redaktör tyckte jag att jag var ganska duktig på att svara frilansar, men ibland kunde svaret dröja. Jag förstod inte hur oerhört viktigt det var för frilansar att få ett snabbt svar för att de skulle kunna planera arbetet.

Arvodena är så låga att det är hart när omöjligt att klara sig på, anser han.

– Tack vare de ganska generösa utlandstraktamentena som Skatteverket har går det att göra stora avdrag. Utan dem skulle jag inte gå på plus. För att jag skulle känna mig nöjd med arvodena skulle de behöva dubblas.

Ibland räcker det inte ens med att sitta på ett rejält scoop.

Frilansfotografen Malin Palm befann sig i Mali under statskuppen i mars i år.

– Vi blev nedringda av svenska redaktioner som ville ha ögonvittnesskildringar av statskuppen, berättar hon.

Men de svenska medierna ville inte betala för rapporteringen, i stället blev de intervjuade av redaktionernas reportrar.

– Det kändes snopet. Och sniket.