Fejk, shejk och lurendrejeri

Dags för ett tankeexperiment:
Du är missnöjd med medierna, mycket missnöjd. De gör som de vill och tjatar om de knäppa saker du har gjort, och hyllar inte bara din yrkeskompetens och framgång.

Du surar.

Du tänker.

Annons

Du får en idé.

Här gäller det att fejka så smaskigt att fienden inte kan motstå. Något riktigt pinsamt men ändå folkligt rörande och känsloladdat, allt på en gång. Och när de är fast, då ska du dra i gång det storslagna efterspelet. Du stämmer, skriver artiklar om pressetik, får hela folkets kärlek och blir framröstad som Sverige bästa människa eller något ditåt. Pengar, kramar och dessutom några motiverade priser för dina jobbinsatser.

Kan det bli bättre?

En av dina vänner, känd för att fördjupa sig i kultur och annan stimulantia, kontaktar den redaktion du har särskilt svårt för och tipsar. Ett snabbt samtal, efteråt spänning och väntan, ska de nappa? Grejen skulle ju kunna vara sann, garanterat inget för de finare medierna men upphetsande för dem som vill komma nära människor, nära själva dramat.

Så blir det blir morgon. Och jaaaa! Till och med bättre än vad ni hoppats på. Vilken triumf.

bryt

Just det här tankeexperimentet har hoppat runt bland journalister de senaste veckorna. Ofta säger konspiratörerna att sådana här scenarier inte är särskilt troliga, eftersom folk i gemen inte tänker på det här sättet. Vilket jag inte tror på. Kan reportrar klä ut sig till shejker och i ett halvår ägna sig åt att få den engelske förbundskaptenen Svennis att prata fritt om framtiden, namngivna spelares humör och sina egna festliga lönekrav, ja då kan det säkert ringas och luras till redaktioner i Sverige.

Visst är en del journalister missnöjda med hur den brittiska tidningen News of The World arbetar. Men snacket handlar ändå mest om Sven-Göran Eriksson, att han är korkad som gick på bluffen och att han faktiskt får stå sitt kast. Vissa lurendrejerier har vi med andra ord lättare för än andra.

Att journalister kan anse sig vara tvingade att fejka för att få fram det som är sant, ”Med lögnen för sanningen”, det är en arbetsmetod som har en del försvarare, inte så många. Men det ska bli intressant att se om den brittiska leken med en godtrogen värmlänning leder till den där vanliga debatten om att den goda journalistiken är hotad. Igen.

Det är ju en debatt som dyker upp med jämna mellanrum, präglad av ett oroat muller om vad som händer när en redaktion gjort något tvivelaktigt, det vill säga att någons klantande stänker på andra. Och den goda journalistiken.

bryt

Än så länge tror jag att lyssnare, tittare och läsare kan skilja på en chilikryddad korv på bensinmacken och en avsmakningsmeny på skärgårdskrogen Oaxen. Varför just de som konsumerar massmedier skulle vara dummare än de som är hungriga, det vet jag inte.

Däremot tror jag att det där hotet vi liksom känner på oss, det kommer som så ofta från ett annat håll än vad vi tror och förstår.

Märkligt var det i alla fall att läsa Expressen i helgen. Där förklarar journalisten och författaren Tinni Rappe hur den som vill lyckas egentligen ska göra:

– Att slarva är nyckeln till framgång.

Undra vilka mediechefer som håller med.

Maja Aase

ma@journalisten.se