Exponeringen av Fadime ökade skammen

Mediebevakningen spelade avsevärd roll i den kris som ledde till mordet i familjen Sahindal.

För familjen med dess kollektiva släktmoral uppfattades Fadimes offentliga självständighetsförklaring som en förnedrande mediekampanj mot släkten.

– Fadime sökte inte medvetet medierna. Men när vi hade sökt upp henne föreställde hon sig att offentligheten skulle ge henne ett skydd, det skulle avskräcka släkten från de hot som hon hade mottagit. Därför valde hon att gå ut i TV.

Det säger Marianne Spanner, den journalist som intervjuade Fadime för Striptease, när Fadime under vårvintern flyttat till Sundsvall.

Marianne Spanner spenderade flera dagar med Fadime i Sundsvall och kom att ha fortlöpande kontakt med henne efter reportaget.

Hon blev ett av de få vuxna stöd som Fadime kom att ha efter brytningen med familjen. Redan då insåg Spanner dock att offentliggörandet av Fadimes namn och ansikte kunde innebära en ytterligare provokation mot släkten.

– Ja, självfallet var det så. Medieexponeringen gav en extra dimension till skammen. En manlig släkting formulerade sina mindervärdeskänslor som att ”hon har allt, utbildning, kunskap och medierna på sin sida, vi har ingenting”.

Funderade du på om publiceringen kunde öka risken för Fadime och till och med medverkat till mordet?

– De senaste dagarna har jag tänkt mycket på den saken. Men min uppfattning var densamma som Fadimes. När man tar ett sådant här steg brukar det närmast leda till en känsla av glädje. Jag kan inte minnas någon som har ångrat det. Och hon ville verkligen gå ut med sina erfarenheter. Skulle det rädda en enda flicka i hennes situation tyckte hon att det var värt det.

Hade redan polisanmält när hon trädde fram i medierna

Enligt Marianne Spanner tyckte Fadime att hon redan hade tagit det avgörande steget genom att bryta med familjen och genom att anmäla misshandeln. Hon hade gjort det som var farligt, och var mindre rädd för publiceringen än för att möta släktingarnas hat i rätten.

Före Striptease-reportaget hade Fadime framträtt med fingerat namn i Aftonbladet Kvinna.

Trots att hennes namn exponerats offentligt under våren 1998 valde Upsala Nya Tidning i slutet av juni att åter använda ett alias.

– Oavsett om namnet redan varit offentligt måste varje tidning ta sitt beslut om namnpublicering. Vi, och framför allt nyhetschefen, bedömde att det var bättre att inte exponera henne för mycket med tanke på den dag när krisen väl var över, berättar Margareta Furberg, som jobbade på UNT 1998.

Hon skrev flera längre artiklar med intervjuer med både Fadime och hennes släktingar, och menar att det var fenomenet i sig som var intressant, inte hennes identitet.

“Visst var mediebevakningen plågsam”

– Visst var mediebevakningen plågsam för familjen. Jag intervjuade dem och då sade de ”du är den ende som har lyssnat på oss”. De uttryckte en förtrolighet som jag inte kände mig helt bekväm med, jag valde ju inte deras sida men tyckte att de också skulle få komma till tals. Pappan var bara en liten tystlåten man. Han såg ledsen ut, berättar Margareta Furberg.

I några artiklar efter mordet gavs dock utrymme för en bild som var mer gynnsam för de enskilda familjemedlemmar som medverkade.

I Aftonbladet framträdde systrarna Elmas och Fidan och farbrodern Cemal, de två senare även i bild, och då frammanades bilden av en familj där döttrarna själva får bestämma om sina äktenskapsval, men där en familjekonflikt ledde till att en psykiskt störd fader, som hade både mindre intelligens, resurser och massmediekontakter än Fadime, mördade henne.

Även släktingar i Kurdistan visste om skriverierna

I Aktuellt den 29 januari 2002 framkom att medieexponeringen även varit en avgörande utmaning för släktingarna i Fadimes kurdiska hemby.

En äldre släkting klandrade Fadime själv för sin död med hänvisning till att hon vanärat släkten genom att gå ut i TV-kanaler.

I en debatt från Göteborg i TV2 den 30 januari framträder Fidan Sahindal igen, och betonar återigen hur medieexponeringen förstärkt familjekonflikten.

Allmänhetens Pressombudsman Olle Stenholm menar att det är oerhört svårt att ge principiella etiska riktlinjer för hur risk ska vägas mot allmänintresse.

– Det finns situationer där en journalist inte kan skjuta ifrån sig ansvaret, till exempel om brottslingar tar gisslan och säger sig skjuta dem om något skrivs i tidningen. Fadime-fallet är inte lika tydligt, och hennes egen vilja var att gå ut offentligt. Den enda man kan säga principiellt är att den konsekvensneutralitet som många medier eftersträvar inte får tillämpas om enskilda människors säkerhet och mänskligt liv uppenbart står på spel.

Framträdande vanligtvis av godo

Marianne Spanner menar att den här typen av medieframträdanden i allmänhet är av godo, att hon inte hade motsatt sig Fadimes önskan om offentlighet om det hade skett idag, att framträdandet hjälpte hennes frigörelseprocess och att den gjorde henne starkare.

– Fadime var ofattbart ensam, det var därför jag kom att personligen engagera mig mycket efteråt. Men sist jag talade med henne kände jag att hon skulle klara sig, hon studerade till socionom och planerade en studieresa till Kenya. Jag kände mig glad och lättad efter vårt senaste samtal. Hon var på väg att ge form åt sitt liv.

Paul Frigyes

pf@sjf.se

Så skildrades Fadimes hotade tillvaro i medierna

Före mordet framstod Fadimes systrar som aktiva delar av den hatiska familjen. Efteråt framställdes systrarna som goda och sörjande.

Så här utvecklades Fadimerapporteringen före mordet.

4 februari 1998. Första reportaget ”Min familj ska döda mig”, publiceras i Aftonbladet kvinna. Under täcknamnet Rana uppger sig Fadime vara hotad av hela släkten som hon brutit med.

Artikeln uppger att mamman, pappan och systrarna kallar henne jävla hora och att männen i familjen hotar att strimla henne.

7 maj 1998: Striptease. Fadimes identitet offentliggörs i Marianne Spanners TV-dokumentär. I programmet beskrivs hur hon har lämnat Uppsala och brutit med familjen.

I inspelade telefonsamtal mordhotas Fadime och kallas jävla hora av brodern.

Talesmannen för Kurdiska Riksförbundet Keya Izol indikerar en ambivalent hållning med att offentligt beklaga att Fadime Sahindars attityd är så hård.

12-13 juni 1998: Fadimes bror häktas efter att ha misshandlat Fadime i Uppsala. Rapportering via TT, och tidningar landet runt.

25 juni 1998: Efter att brodern misshandlat Fadime på Stora torget inleds rättegång mot denne.

Rättegången uppmärksammas i ett flertal medier, inte bara på nyhetsplats, utan bland annat i en polemiserande artikel på SvDs kultursida av Helena Rivière.

Fadime blir ett offentligt namn i svenska medier. I rättssalen försökte 18-åringen kasta sig över systern.

29 juni 1998: ”Varför ska vi hängas ut för ingenting och bli igenkända på gatan? Hela historien är ju felaktig”, hävdar morbrodern i Upsala Nya Tidning.

Reportern Margareta Furberg skriver flera artiklar, med utförliga intervjuer av såväl familjen som Fadime. Familjen säger att föräldrarna inte hade något emot äktenskapet, att dottern är välkommen hem och att hennes svenske pojkvän var en välartad ung man. Mordhoten uppges ha provocerats fram av Fadime.

6 augusti 1998: 5 augusti faller dom mot brodern: övervakning under ett år samt skadestånd som även fadern döms att betala till Fadime.

I en artikel i Upsala Nya Tidning uppger Fadimes advokat Leif Ericksson att familjetragedin utlösts av kulturkrocken mellan gammal kurdisk och modern västerländsk tradition. I artikeln noteras att fallet redan fått mycket stor uppmärksamhet i medierna.

Efter mordet briserar flera hundra artiklar i svensk press och nyhetsinslag i etermedierna.

I en artikel i Aftonbladet under rubriken ”Jag kan inte förlåta” framträder systrarna som Fadimes tillskyndare, och framhåller att fadern är analfabet och sjuk i huvudet.

Systrarna Fidas och Elman, samt morbrodern Cemal, hävdar i intervjun att föräldrarna hade samtyckt till dotterns val av make. ”Fadime hade språket, orden, kunskapen och massmedia, fadern hade ingenting.”.

Paul Frigyes

pf@sjf.se