En lektion i pedagogik

När Journalistens Håkan Lindqvist intervjuade Sveriges Televisions VD Christina Jutterström i torsdags, angående de misstroendeförklaringar och avgångskrav som spred sig som en löpeld över landets SVT-hus, duckade hon än en gång inför kritiken och vidhöll att det hela var ett pedagogiskt problem. Hon önskade att personalen skulle ”förstå sambanden och inse allvaret”.

Men det gör personalen. De som inte tycks inse allvaret är snarare den verkställande ledningen, som driver ett förhastat och framstressat förändringsprojekt, med minsta möjliga förankring hos de anställda.

I den rapport som löntagarkonsulterna Lars Turesson och Camilla Eltell lade fram för styrelsen i går ägnas ett långt avsnitt åt ”processen och förtroendeklyftan mellan ledning och anställda”. Avsnittet inleds med orden ”Vi konstaterar att något har gått snett efter den 6-7 oktober 2003”, vilket onekligen är årets understatement. Sedan åtgärdspaketet presenterades har relationerna mellan ledningen och personalen bara blivit sämre för varje ny resa som Jutterström & Jakobsson gjort till SVT-enheterna. Det kan inte bara bero på usel pedagogik från ledningens sida, utan har, vilket konsulterna också konstaterar, sannolikt betydligt djupare rötter än så.

bryt

Konsulterna pekar på ett par huvudproblem. För det första: den starka centraliseringen av beslutsfattandet. ”Besluten tas väldigt långt från medarbetarna. Ledning, chefer och mellanchefer sitter geografiskt långt borta från den verkliga produktionen” fastslår Turesson och Eltell. Detta leder till att det ”tas beslut utan grund i verkligheten”. För det andra: avsaknaden av en dialog. ”Det finns en stark lust att förändra, förbättra, utveckla och skapa nytt var man än kommer i landet. Det man däremot känner är avsaknaden av att denna initiativkraft tas emot någonstans. Förslag kring programutveckling, arbetssätt och effektivisering har landat i luften och någon respons har aldrig uppstått, varken positiv eller negativ”, skriver konsulterna. De drar slutsatsen att ”det finns en allmän rädsla för att uttrycka sina tankar, vilket inte är speciellt fruktsamt för ett kreativt klimat”. Årets andra understatement, onekligen.

bryt

Den här förödande kritiska bilden av hur SVT fungerar, eller rättare sagt inte fungerar, behöver inte nödvändigtvis vara sann, skriver Turesson och Eltell. Men den är mycket utbredd. Och den lär knappast försvagas, så länge den högsta ledningen avfärdar personalens oro och brist på förtroende som ”destruktiv”, som Christina Jutterström – enligt rapporten – gjorde i ett uttalande efter den första misstroendeförklaringen i Malmö i förra veckan.

Så här avslutar löntagarkonsulterna sin rapport: ”Att genomföra förändringarna mot personalen innebär stora risker för mer vantrivsel, risk för kvalitetsförsämringar och illojalitet. Vi tror att den väg företaget måste gå är att stanna upp, göra ett omtag och bjuda in personalen till en verklig dialog. Lyssna, förklara, modifiera, hitta lösningar”.

Det är den pedagogik som behövs. Inte att tjurnackat hålla fast vid att det handlar om att informera de anställda tills de har förstått.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S.

Högsta Domstolens utslag i Berner/Schyman-målet kan få stora konsekvenser – i synnerhet för den mer skvallerbenägna pressen. I domskälen slår HD fast att det som ska prövas inte bara är vad som faktiskt står i en text, utan även vad som antyds och hur det kan tolkas. ”Att någon inte använder klartext utan endast antyder ett visst förhållande utesluter inte att han kan anses ha lämnat en uppgift om detta”, skriver HD. Vilket i klartext innebär att det som skrivs inte bara ska vara sant till sin bokstav utan också i mottagarens öga. Bäva, löpsedelsmakare och rubriksättare!