Därför är journalistik hett på vita duken

Quick, 438 dagar och Fartblinda visas just nu på bio och strömmad tv i Sverige, alla med journalister i huvudrollerna. Också i amerikansk film och tv har det dykt upp många journaliststorys på senare år, både fiktion och dokumentära. Några aktuella är The Loudest Voice in the Room, Succession och The Laundromat.

Vad tyder den här trenden på? Ser vi ett slags upprättelse av den från många håll hårt pressade journalistiken? Nja, svarar SR Kulturs Fredrik Wadström.

– Det är klart att det finns något intressant i att journalistiken är lite under belägring av olika delar av samhället. Manuset till Spielbergs The Post påbörjades i och för sig innan Trump vann valet, men den har ju setts lite som ett försvarstal för en fri och oberoende journalistik.

Men snarare handlar det om att journalistiken blir dramaturgiskt intressant genom att vara alltmer ifrågasatt, menar han.

– Filmmakare letar efter dramatiska aspekter att bygga filmer på. När journalistiken var något vi var mer eller mindre överens om var något gott fanns inte samma sprängkraft i den. När den plötsligt är ansatt blir det mer dramatik, säger Fredrik Wadström.

Anna Serner är tidigare vd för Tidningsutgivarna och idag vd för Svenska Filminstitutet. Hon menar att de aktuella svenska filmerna visar vilket viktigt jobb grävande journalister gör.

– Vi ser Hannes Råstam som avslöjar en rättsskandal, och Martin Schibbye och Johan Persson som utsätter sig för stora faror för att utforska vad som egentligen varit fallet när storkapitalet gör sina affärer.

Att de kommer just nu handlar mycket om tillfällighet, tror Anna Serner.

– Men filmerna borde mana till eftertanke på redaktionerna, där man drar ner på den här typen av journalistik. Jag hoppas att de här filmerna ska väcka samtal, om det så är på Publicistklubben eller inom redaktionerna, om vilken typ av journalistik vi vill ha. Jag hoppas att de tas tillvara, säger Anna Serner.

DNs kritiker Johan Croneman skåpade i en krönika nyligen ut skildringen av redaktionellt arbete i C More-produktionen Fartblinda.

– Jag är egentligen väldigt förtjust i genren, men tyvärr kan jag inte komma på en enda bra svensk film som skildrat arbetet på en redaktion på ett bra sätt. Det blir väldigt kryckigt och klyschigt när svenska manusförfattare ska beskriva det. Någon ropar ”nu gör jag ett knäck”, så ska man förstå att de gjort sin research, säger Johan Croneman.

Han tycker att det finns ett behov av bättre skildringar av journalistiska miljöer, som han menar har minst samma spänningspotential som polisserier.

– Grävande journalistik och tidningsvärlden är enormt spännande miljöer. Dessutom har journalister aldrig varit så fysiskt utsatta som man är nu – jag har skrivit om något så relativt trivialt som film och tv och blivit rejält hotad vid flera tillfällen. Så det finns mycket att försvara tycker jag, genom att skildra journalister på ett mer sanningsenligt sätt än som hetsiga flockdjur.

– Jag skulle verkligen vilja se någon som gjorde en film om tidningsmiljöerna när jag började i slutet av 70-talet. Folk tror inte att det är sant när man berättar, hur stämningen var, om de fantastiska resurserna, krökandet, hur folk levde med sitt jobb och satsade allt. De personerna finns ju nu också, säger Johan Croneman.
 

TIPS på bra journalistfilmer:
Johan Croneman tipsar om mästerverket Alla presidentens män (1976), och han tycker att alla journalister borde se det västtyska dramat Katharina Blums förlorade heder (1975).
– Den är fortfarande skitaktuell.

Fredrik Wadström tipsar om thrillern Hotell Rwanda (2004).
– Den ger en realistisk bild av journalister som inte per automatik blir hjältar.