Charles Chuck Lewis Garvad grävare
På varje grävseminarium med självaktning dyker någon amerikansk grävskopa upp och berättar om sina häpnadsväckande mastodontutredningar. Växjöseminariets amerikanska supermurvel var Charles Lewis från Washington.
På varje grävseminarium med självaktning dyker någon amerikansk grävskopa upp och berättar om sina häpnadsväckande mastodontutredningar.
Växjöseminariets amerikanska supermurvel var Charles Lewis från Washington.
Det senaste megaavslöjandet från kretsen kring Charles Lewis handlar om hur brittiska tobaksbolag smugglat enorma mängder cigaretter och miljardtals dollar över gränserna. Nyheten publicerades för en månad sedan och har resulterat i att skatteutredningar nu pågår i sex länder.
– Bakgrunden till jobbet var att jag hade träffat journalister i olika delar av världen som var frustrerade över hur svårt det är att föra ut viktig information när det gällde frågor av global karaktär, berättade Charles Lewis.
Han var därför med och tog initiativet till nätverket International Consortium of Investigative Journalists. Nätverket utgörs av journalister i ett 40-tal länder som kommunicerar med varandra bland annat genom att utbyta krypterad information på Internet.
I fallet med de brittiska tobaksbolagen samarbetade journalister från fyra kontinenter i nätverket. Deras avslöjanden finns att läsa på Internet under www.icig.org.
Charles Lewis har bakom sig en karriär vid bland annat New York Times och programmet 60 minutes vid CBS. För tio år sedan lämnade han CBS i besvikelse över den undersökande journalistikens låga kvalitet i USA.
– Det var frustrerande att få två veckor på sig att lösa ett 20 år gammalt mordfall.
Han startade Center for Public Integrity (CFPI) i Washington som med jämna mellanrum kommer med journalistiska avslöjanden. Centret, som till stor del finansieras genom gåvor, har idag 25 anställda.
Charles Lewis berättelser om arbetet bakom de rapporter CFPI producerar fick plötsligt seminariets svenska grävproffs att framstå som krafsande reportrar.
CFPI har bland annat grävt fram vilka privatpersoner det är som lämnar ekonomiska bidrag till presidentkandidaterna i USA, något det brukar talas tyst om. Vid en av dessa utredningar har materialet jobbats fram av över 120 journalister och journaliststudenter.
Den senaste rapporten om presidentbidragen har nyligen utkommit som bok med titeln ”The buying of a president 2000”. Boken är frukten av att ett team på 24 reportrar arbetat tillsammans i över ett år.
De har dragit fram att vicepresidenten Al Gores största bidragsgivare är en oljemagnat. Enligt boken har Al Gore gjort affärer med oljemagnaten vilket inbringat honom hundratusentals dollar.
”The buying of a president 2 000” kommer vidare fram till att tre av republikanernas största donatorer arbetar för tobaksbolag. Charles Lewis konstaterade att republikanerna inte helt oväntat är ovilliga att gå hårt fram mot tobaksindustrin.
Han betecknade systemet med ekonomiska gåvor till presidentkandidaterna som ett hot mot demokratin.
– George W Bush drog in 70 miljoner dollar under fjolårets kampanj, det är 2,5 gånger mer än genomsnittet. Sen 1974 har varenda en av de kandidater som fått in mest pengar lyckats erövra presidentposten. De rikaste i USA kontrollerar demokratin.
Han passade även på att ge de amerikanska kollegorna en känga.
– Medierna lägger ut 500 miljoner dollar på att granska Lewinsky, men de spenderar ingenting på att undersöka kongressen.
Trots allt verkade han hoppfull.
– The journalism changes but it is still possible to make lemonade out of lemons.
Fotnot Center for Public Intergrity nås på www.publicintergrity.org
Mats Hulth mötte drevet igen
JOURNALISTIK Utsattes Mats Hulth egentligen för något drev? Eller handlade det bara om relevant rapportering?
Under grävseminariet mötte han drevet igen. I ett känsloladdat anförande berättade Mats Hulth hur han mådde när drevet gick efter avslöjandena om hans alkoholtyngda representation.
– Under de där två veckorna sov jag inte många timmar per natt. Jag vågade inte ge mig ut på stan så när jag skulle ut och jogga bad jag att få låna en kompis sommarstuga för att komma bort från stan. Han var orolig att smittas och ville inte ställa upp av rädsla att det skulle läcka ut till pressen.
Mats Hulth berättade att hans 78-åriga mor stängde in sig i en månad och att hans bröder fick förse henne med mat.
– Jag upplever mig som stark men efter alla skriverier fick jag ta hjälp för att klara mig psykiskt. Det tog tre månader innan jag vågade gå ut på stan och fortfarande känns det svårt att tala om det här.
Mats Hulth betonade dock att han tar på sig ansvaret för det som hänt och att han har förståelse för att journalisterna grävde i hans krognotor.
Han var mest upprörd över Expressen där han bland annat uppmanades att avgå och som haft en artikel med rubriken ”Hulths krogrunda”.
– Men det är också omfattningen av publiciteten jag vänder mig emot, jag fick nästan lika mycket publicitet som Gulfkriget.
På frågan hur stor publicitet som varit rimlig svarade Mats Hulth:
– Ett inslag hade räckt.
Varför blev det då ett sånt stort pådrag kring Hulth? Trots allt handlade det mesta om krognotor, något brott har inte konstaterats.
– Vid den inledande presskonferensen höll Mats Hulth en ton av att han inte gjort så mycket fel. Det tyckte många var upprörande, poängterade Ekots Erik Ridderstolpe. Affären utökades sedan av att revisorerna kom med nya uppgifter.
Blev då Hulth på ett orättfärdigt sätt sliten i stycken av ett blodtörstande drev? Det tyckte i alla fall inte Cecilia Stegö Chilo från Svenska Dagbladet som avslöjade historien.
– Du har lagt fram din berättelse med många starka adjektiv. Du har visat att du fortfarande är en skicklig politiker. Jag visade i mina artiklar att du brutit mot de regler som fanns, någon snaskig rapportering har jag aldrig deltagit i.
Det värsta med all publicitet var att de anhöriga och främst barnen tog illa vid sig, framhöll Hulth.
– Jag tycker att du använder din son i egna syften, kontrade Erik Ridderstolpe. Även den värsta skurk har barn, ska vi tänka på dem i första hand kan vi inte göra ett enda jobb.
Aftonbladets Lena Mellin rundade av diskussionen med en viss kritisk mot journalistkåren.
– Vi måste tänka på effekterna av en samfälld publicering, det är något vi måste ta till oss. Men det är svårt eftersom var och en bara ser till sin egen publicering.
Debatt om slimmade redaktioner
Hur skriver man en artikel på fem sekunder?
Om det omöjliga uppdraget berättade sportreportern Alf Johansson vid grävseminariets avslutande debatt.
Debatten handlade om nerbantade redaktioner. Alf Johansson, Skövde Nyheter, gav några halsbrytande exempel.
– Min deadline är oftast klockan 21.15. Drar en hockeymatch ut på tiden kanske jag bara hinner rapportera om de första två perioderna.
Att bevaka fotbollsmatcher på sommaren betraktar han som lyx. Då har han nämligen 20 minuter på sig att skriva efter slutsignalen.
Är någon sjuk på Skövde Nyheters sportredaktion, tvingas medarbetarna bli multijournalister fullt ut.
– Vid en handbollsmatch för ett tag sedan skrev jag och tog bilder och åkte sen hem och redigerade min egen artikel, berättade han.
Följderna av denna mycket pressade arbetssituation blir enligt Alf Johansson längre sjukskrivningar, slutkörda journalister och inte minst dålig journalistik.
– Ibland måste det gå så snabbt att jag knappt hinner kolla om matchresultatet stämmer. De dagarna läser jag inte tidningen på morgonen. Har ingen klagat till eftermiddagen kan jag andas ut.
Även Sabine Römer vid A-ekonomi på SVT, vittnade om bedrövliga arbetsförhållanden.
– Alla som känner igen sig i den arbetsmiljö det berättats om här räcker upp en hand, manade debattledaren Andreas Miller.
En skog av händer åkte upp i luften.
Arbetsgivarsidan fanns representerad av Hans Olovsson, chefredaktör för Jönköpings-Posten, som liksom Skövde Nyheter ingår i Herencokoncernen.
Han höll med om att den situation Alf Johansson beskrev knappast är rimlig men menade att journalister ibland har för höga ambitioner.
Han framhöll att det inte är fel att låta reportrar i vissa fall ta fotografier av enklare slag om det leder till att fotograferna därmed ges tid att fördjupa sig i andra jobb.
– Det är skillnad på kort och fotografier. Och man måste inte alltid ha bilder från en hockeymatch.
Det fick Andreas Miller att undra vad Hans Olovsson egentligen har för syn på bilder.
– Reportrar vid lokalredaktioner har alltid fotograferat själva. När samma system införs på centralredaktionen klagar folk plötsligt, kontrade Olovsson.
Han framhöll även de ekonomiska aspekterna.
– Vem betalar för tidningarna? Vi kan inte bara skjuta över kostnadsmassan på annonsörer och läsare.
Under debatten, som arrangerades av SJF, framhöll Ami Lönnroth från Svenska Dagbladet att problemet med sönderstressade redaktioner till stor del beror på ledningen.
– Inom journalistiken är vi dåliga på att få grupper att fungera kreativt. Idag bränner folk ut sig i onödan. Jag efterlyser ledarskap där vi ges tid att sitta ner, spåna idéer och tänka.
Lennart Hallsten från Arbetslivsinstitutet sa att journalister tillhör den kategori arbetstagare som har en stark koppling mellan självkänsla och prestation. En del journalister känner ett slags kall och anstränger sig till den grad att de blir utbrända.
Lilian Ottosson, vice ordförande i SJF, berättade att förbundet planerar en kampanj för att värna om den journalistiska kvaliteten.
– Jag blir bekymrad när jag hör Hans Olovsson säga att problemet beror på att journalisterna har för hög ambitionsnivå. Det finns ibland en cynism i botten.
