Bränn ut dom jävlarna
De som någorlunda följt mitt skrivande de senaste åren vet att jag ofta framhåller journalistyrkets förtjänster. Möjlighet att få skapa, allmänbildning på arbetstid, inflytande i samhället och ständiga möten med intressanta människor är sådant som gör yrket till ett av de bästa som finns att ha.Men sant är också att yrket kan förbränna, tömma och urlaka en människa.
De som någorlunda följt mitt skrivande de senaste åren vet att jag ofta framhåller journalistyrkets förtjänster. Möjlighet att få skapa, allmänbildning på arbetstid, inflytande i samhället och ständiga möten med intressanta människor är sådant som gör yrket till ett av de bästa som finns att ha.
Men sant är också att yrket kan förbränna, tömma och urlaka en människa. Eller i värsta fall medverka till att helt förgöra en personlighet.
Jag har sett det ske många gånger under mina år i journalistvärlden. Antalet försupna redaktörer jag mött är stort och på många håll har jag sett hålögda kollegor som slutat se någon större mening i arbetet, vilket i sin tur lett till en minskad livsvilja.
Journalistvärlden skördar sina offer.
I yrket finns en inbyggd paradox: de stora möjligheterna som ligger i journalistjobbet tjusar på samma gång som de kan förstärka en nedåtgående rörelse i en människas liv. Varför fungerar inte livet bättre, trots att jag har ett jobb som är så bra i grunden, blir frågan.
Ett sätt att tänka är då att lägga hela frågeställningen eller bördan på den enskilde; alla människor hamnar i kriser emellanåt och då gäller det att försöka reda ut svårigheterna själv.
Så enkelt är det givetvis inte.
Hur den enskilda människan mår kan också till stor del bero på hur arbetsförhållandena är. Mediebranschen är fylld av arbetsplatser med stora brister. Där är kraven på de anställda orimligt höga i förhållande till resurserna och utrymmet för en hyggligt genomarbetad journalistik är mycket begränsat.
Under en kort period för ett tiotal år sedan var jag med på en internutbildning i samband med starten av de så kallade lokala TV4-fönstren. Det var spännande att se något nytt påbörjas. Jag blev dock tämligen omgående betänksam.
I mitt tycke skulle alldeles för mycket sändningstid fyllas av alldeles för få med alldeles för dåliga arbetsvillkor. Hur en meningsfull journalistik skulle kunna bedrivas under sådana förhållanden förstod jag helt enkelt inte.
Jag tillfrågades om jag ville bli nyhetsankare på frilansbasis, men ersättningen i relation till den förväntade arbetsinsatsen och den ganska utsatta positionen var mycket skral, varför jag tackade nej.
Vissa ögonblick har jag ångrat mitt beslut. Det hade varit roligt att ha prövat på TV-jobbet. Ändå har jag snabbt fått bukt med min ånger: troligtvis hade endast spillror av mig själv överlevt i det uppskruvade tempot och de minimala resurserna.
Det är inte utan beundran jag i dag ser på lokalt producerad TV. Samma känsla kan jag få när jag lyssnar på lokalradion. Jag tänker på hur hårt de måste arbeta, journalisterna. Många tittare och lyssnare skulle bli förvånade om de visste hur få det är som åstadkommer alla dessa sändningar.
Jag tänker också på hur det skulle kunna vara om arbetsgivarna satsade mera pengar på sina stationer och gav bättre villkor åt sina journalister. Alla skulle vinna på det. Journalistiken skulle kunna vidgas och de enskilda få en rimligare arbets- och livssituation.
Och jag blir upprörd när hängivna medarbetare utnyttjas av arbetsgivare som tycks tänka: bränn ut dom jävlarna.
Chefredaktör