Både fasta och fria – samtidigt

Åsa Holmström kom från Bonnier till LRF Media som konsult vid sekelskiftet, men blev snabbt chefredaktör för tidningen Land.  Därefter tog hon klivet till förlagschef, det vill säga chef för alla LRFs tidningssatsningar. Hon och nye VDn Håkan Fredlund skissade på ett sätt att få ut mer kräm ur organisationen:

– Det gällde att få upp kreativiteten och att det skulle bli enklare att starta nya tidningar. Vi ville helt enkelt få liv i brasan.

Metoden var radikal. I stället för att de olika tidningarna hade sina egna fackreportrar, skapades två gemensamma nyhetsdeskar med reportrar. En var tänkt för allmänreportage och en för specialinriktningar som hem och trädgård.

Huvudsakligen kom reportrarna från Land, eftersom det främst var den av featuretidningarna som hade fastanställda reportrar (nyhetstidningarna ATL och Land lantbruk har fortfarande egna reportrar). Reportrarna fick ha kvar sin vanliga månadslön, men börja skriva mer frilansliknande för de olika tidningarna.

Entusiasmen var stor hos de flesta.
–Jag var en av dem som förespråkade systemet, säger jakt- och fiske­reportern Sture Markström. Det är roligt att jobba med flera tidningar.

Och Kristina Bäckström, som är klubbordförande, håller med:
–Det är väldigt utvecklande journalistiskt, jag skulle inte vilja byta tillbaka.

Men de, och många av deras reporterkolleger, tycker att det finns obehagliga sidor av systemet. Varje enskild tidning hos LRF (och de är många numera) har nämligen en egen budget, och varje jobb ska köpas in, oavsett om det är från de egna ”internfrilansarna” eller från vanliga frilansar utanför huset.

En internfrilans kostar 3 800 kronor per dag – ekonomiavdelningen har delat upp personalkostnaderna på antalet effektiva arbetsdagar.
Så det borde ju inte vara några problem att konkurrera med vanliga frilansar som bör få betalt enligt taxan 6 320 kronor per dag. Men riktigt så enkelt är det inte.

– Tycker redaktören att vi tar för lång tid för att göra jobbet väljer hon en frilans som är billigare.Man betalar nog enligt frilanstaxan, men tar frilansen betalt för färre dagar, blir det ändå billigare än att använda oss, säger Kristina Bäckström.

All tid som går åt till ett jobb ska ­debiteras den tidning som beställt ­jobbet. Men hur gör man med tänketid och planeringstid? Vilken tidning vill betala för att det sitter med reportrar på ett planeringsmöte? Och vem ska betala för den dag man bara ”sitter och är dum i huvudet”, som Kristina Bäckström uttrycker det.

Det finns utrymme för egen ”improduktiv” tid, så kallad desktid. Det innebär att man får sätta upp en viss del tid som inte ska debiteras de olika tidningarna. Men hur mycket man får sätta upp innan arbetsgivaren reagerar är inte helt klart.

Det här har skapat en press hos många av reportrarna. Man ser hela tiden jobbet i siffror, och känner att man spelas ut mot frilansarna, tvingas att göra jobben snabbare och kanske inte alltid så noggrant som man skulle vilja.

–Det blir olönsamt att vara noggrann. Om vi är noggranna sparar det jobb åt redaktören som slipper lägga tid på att göra vid frilansens text, men det syns inte i kalkylen, säger Agneta Bergström, som är natur- och trädgårdsreporter.

Belisa Berglund är också trädgårdsreporter, och hon tycker att debiteringssystemet har snävat in hennes jobb. Hon menar att hon mer sällan kommer ut i verkligheten, för reportageresor tar för lång tid, det vill säga de blir för dyra. I stället har hon blivit vad hon ironiskt kallar ”fabulerare”.

– Vi sitter och skriver ihop texter till olika tidningar. En vill ha blommor som passar till årstiden så då hittar vi arkivbilder, helst gratis och skriver ihop en sida med rubriken ”Tio underbara liljor”. Sen stuvar vi om materialet och kallar det kanske ”Fem härliga liljor” och levererar till en annan tidning.
Reportrarna vi talar med är helt överens om att de gillar grundtanken, men skulle vilja slippa debiteringssystemet.

– Det är ett underbart sätt att jobba på men ett ruttet sätt att räkna på, sammanfattar Kristina Bäckström.

Deskchefen Eva Nordlinder delar sitt arbetsledaruppdrag med att vara reporter, och tycker inte att debiteringen är något problem. Hon upplever också att desktiden är generös, och det är bara en enda gång hon har behövt ta upp problemet med för mycket desktid med en reporter.

Hon håller med om att det kan finnas en tendens till att reportrarna i dag blir mer sittande vid skrivbordet och snickrar ihop plocksidor till ­olika tidningar, eftersom det är ett billigt och effektivt sätt att få fram materialet. Men att någon skulle vara hindrad från att resa och göra reportage, förstår hon inte.

–Det handlar mycket om att ta egna initiativ. Kommer man med en egen idé är det ingen som tar den och lägger ut den på en frilans.

Förlagschef Åsa Holmström tycker inte det finns några problem med ­arbetssättet.
–Det fungerar jättebra! Jag är otroligt nöjd. Alla våra tidningar har tillgång till proffsig personal, och Land mår bra av att ha lokala frilansskribenter, och inte bara reportrar på en redaktion i Stockholm. Det fanns ett missnöje på redaktionen innan vi gjorde om, men nu verkar de mer nöjda.

Synpunkterna på debiteringssystemet och pressen på reportrar har hon lite svårt att förstå. Hon är tydlig med att det krävs ett debiteringssystem.

–Det måste finnas om man ska kunna ha budgetansvar på varje tidning.
Fackklubben och ledningen är överens om att se över systemet inför hösten, och minimikravet är att det blir tydligare så att alla vet vad som gäller för deskdagar och debitering.