Att upptäcka TT
Den senaste tiden har det talats om TT i medierna. Ett annat ämne i tiden är 70-talet, det med anledning av Lukas Moodyssons nya film Tillsammans. Det får mig att i minnet återvända till mitt förhållande till Tidningarnas telegrambyrå för i runda slängar 25 år sedan.
Den senaste tiden har det talats om TT i medierna. Ett annat ämne i tiden är 70-talet, det med anledning av Lukas Moodyssons nya film Tillsammans.
Det får mig att i minnet återvända till mitt förhållande till Tidningarnas telegrambyrå för i runda slängar 25 år sedan.
Jag var nybliven lokalredaktör med placering på en tvåmansredaktion i Småland. Jag tillhörde de självlärdas skara och därför tog det sin tid att komma in i yrket. Det gick åtskilliga månader innan jag visste vad löpet betydde, eller vad en puff var för något.
Än längre tid tog det att erövra konsten att författa en ingress som svarade på frågorna vad, hur, när, vem, var – ibland också varför. (Ja, ingresserna blev bra långa.)
Nyheter från TT hördes på radion. På något vis kändes det officiellt och högtidligt.
Så småningom kom jag på att enstaka gånger kunde sådant jag själv arbetat med ligga till grund för inslag i dessa sändningar.
Det hade sin alldeles speciella betydelse att vara representerad i TTs sändningar, det var ett kvitto på att man arbetade med en riksangelägen nyhet.
Jag minns ännu när jag plågade min omgivning med upplysningar om att det var min story TT låtit föra vidare till en större lyssnar- och läsarkrets.
Då fanns det enligt min mening egentligen bara en viktigare mätare än TT på ens genomslag i landet, nämligen radions Riksronden, med till exempel Anders Pontén som legendarisk föreståndare.
Att komma med i Riksronden var riktigt roligt. Jag minns min egen premiär mycket starkt. Jag hade då skrivit om en ovanlig kille, han samlade på bränder. Samlandet gick så till att han klippte ut alla tidningsartiklar han kunde hitta som hade med bränder att göra. I 35 urklippsalbum hade han sedan ungefär 10 000 klipp inklistrade.
Han förde statistik över olika sorters utryckningar och kunde bland annat räkna fram hur vanligt det verkligen var att brandmän måste hämta ner katter från trän.
Han prenumererade på fem dagstidningar. Inträffade en större brand på någon plats hans tidningar inte täckte skickade han efter lösnummer.
Samlaren var ingen pyroman, bör väl tilläggas. Istället var han på sin tid Sveriges yngsta brandman. Intresset sade han sig ha fått efter att som barn ha sett brandmännens arbete vid en storbrand på en närbelägen ångsåg. Min text om samlaren noterades av Riksronden som återgav delar av min historia. Jag kände mig stolt när kollegor gratulerade mig till min medverkan i den välkända radiokrönikan.
Minns jag rätt så var Rondens slutkläm den givna: att man faktiskt här med rätta kunde tala om ett brinnande intresse.
