30 år av samtal

Velighet? Man kan lika gärna kalla det en medveten arbetsmetod, ett öppet, trevande och prövande förhållningssätt till människor och företeelser.

Utveckling? Hon hittade tidigt sin metod, som hon med framgång hållit fast vid.

Radar? Hon brukar känna vittringen när hon närmar sig det väsentliga, hör när det bränner till i ett samtal och närvaron infinner sig. Eller när något krackelerar och sprickor blottas.

– 1976 gjorde jag en dokumentär om raggare i Malmö. Jag utgick från att det var ett glatt gäng som festade och hade kul. Det dröjde ett tag innan jag upptäckte att de var splittrade och att det var bråk på gång. På ett sätt är jag öppen, men jag har ändå föreställningar som jag måste bryta ner.

I sommar har radiolyssnarna möjlighet att överblicka hennes samlade produktion. SR sänder i åtta veckor en retrospektiv över hennes livsverk sedan 1976. Samtidigt kommer en stor del av hennes övriga produktion att läggas ut på webben. Där kan man också läsa personliga texter av Susanne Björkman där hon berättar om sitt arbete. Serien inleds den 31 maj och 7 juni med två nyinspelade dokumentärer från Huddinge sjukhus.

Under rubriken Bota lindra, trösta följer ­Susanne Björkman två läkare i deras arbete på en njurmedicinsk avdelning. Sedan sänder SR retrospektiven ­under hela sommaren med start den 28 juni.

Lyssnarna får också möjlighet att åter höra dokumentärer som räknas som klassiska, till exempel dokumentären om Malmöraggarna och samtalet med den uppriktiga gamla damen på Östermalm som berättar om sitt överklassliv, sina mopsar och hur bortskämd hon var som barn.

För journalister är dokumentären från Aftonbladet 1979 intressant. De kvinnliga journalisterna gör upp med sina manliga kolleger och bemöts med vänlig nedlåtenhet. Något har ändå hänt med jämställdheten sedan dess.

När hon var nyanställd på Sveriges Radio och jobbade på Familjespegeln
i Malmö visste Susanne Björkman mer eller mindre vilka svar hon var ute efter. Hon blev otålig om svaren dröjde eller uteblev.

– Efter ett tag började jag känna mig instängd i mitt frågande. Det var en ifyllnadsjournalistik och jag fick inga oväntade svar.

På lördagarna sände Familjespegeln reportage och medarbetarna åkte ut
i det skånska landskapet. Då märkte de att människor talade på ett annat sätt ute på gårdarna, mer personligt utifrån sitt hem, sin plats. Susanne Björkman insåg att det gav mer om hon träffade människor i miljöer där de vistades. Hon gjorde bland annat reportage från Malmö allmänna sjukhus där hon kunde avläsa hur stämning och nyanser skiftade från dag till dag, från förtvivlan till hopp, från hopp till förtvivlan.

Hon talar mycket om rörelse och rörlighet, både fysisk och mental. Hon samtalar gärna med någon ­under en promenad.

– Det kommer fram spännande ­saker ur rörelse, processer sätts
i gång. Tankar bryts upp. I småpratet börjar samtalet. Det är som att stämma instrument före en konsert.

I 30 år har hon ägnat sig åt samtal, inte bara egna, utan även andras ­dialoger som hon avlyssnar. Hon hör nya infallsvinklar när människor pratar med varandra.

Susanne tvekar att ge råd till unga journalister, men väljer till slut ett:
– Var inte alltid så noga med att hålla er till ämnet. I dikeskanterna växer mycket. Ge er tid, slösa bort tid på småprat. Det kan ge intressanta ingångar.

Över huvud taget tycker hon att journalister skulle vinna på att inte ha en så instrumentell syn på sitt uppdrag, inte ständigt ha den omedelbara nyttan för ögonen. Men hon inser att det är svårt att hävda sådant i nedskärningstider när de ekonomiska ­ramarna för vad som kan produceras blir snävare.

– Har vi inte längre råd med ett ­humanistiskt rum? frågar hon sig.
Själv har hon hela tiden haft möjlighet att få jobba länge med sina dokumentärer, ofta i ett par tre månader, något som en del kolleger avundas henne. Men inte alla.

– Alla journalister vill inte ha så mycket tid, för då måste man också prestera. Många är nöjda med att varje dag kunna producera och avsluta sina jobb.

Hon har haft anledning att fundera över vad som händer i mötet människor emellan.

– Om man är i otakt tappar man en grundläggande glädje i livet. Det har gått ekonomi i hur vi umgås. Vardagliga samtal ses som onödiga. Men varför inte helt enkelt tala om saker man tycker är intressanta? Dagens journalistik kan vara så självbespeglande. Nyfikenhet är inte självklar. Den måste tränas upp.

Hon pekar på två slags samtal:
– I den ena sortens hamnar man snabbt i en låst situation och vill ha rätt. Det blir en tävling där man positionerar sig. Inget nytt händer. Man möts inte. Det är snopet.

– I den andra sortens samtal rör man sig helt fritt och associativt. Man känner sig intelligent. Fritt samtal är rörelse.

Ibland söker hon upp platser som hon upplever som obehagliga, som när hon gjorde ett program om mörker och var nere i en tunnel som ska ta emot regnvatten. Hon var rädd. Samtidigt som hon utsätter sig för sådant så beskriver hon sig som skygg.

– Jag har obönhörligt gått mot att bli mer synlig för mig själv. Längtan efter att få uttrycka mig är större än skräcken för att göra det.