Rapport efter 100 dagar
När detta skrivs gör jag min hundrade dag som chefredaktör på Journalisten. Redan har jag upptäckt de speciella omständigheter som omger denna syssla. Vakenheten hos läsekretsen är ovanligt stor, jämfört med de arbetsplatser jag varit på förut. Under mina lokalredaktörsår fanns det en utsatthet, det var till exempel en utmaning att stega ut på bygatan och där möta den lokalpolitiker som blivit åtsatt i dagens tidning. Ändå var ifrågasättande av vårt arbete inte särskilt vanligt.
När detta skrivs gör jag min hundrade dag som chefredaktör på Journalisten. Redan har jag upptäckt de speciella omständigheter som omger denna syssla. Vakenheten hos läsekretsen är ovanligt stor, jämfört med de arbetsplatser jag varit på förut.
Under mina lokalredaktörsår fanns det en utsatthet, det var till exempel en utmaning att stega ut på bygatan och där möta den lokalpolitiker som blivit åtsatt i dagens tidning. Ändå var ifrågasättande av vårt arbete inte särskilt vanligt.
Ännu mindre vanligt blev det de år som sedan följde på centralredaktionen. Inte särskilt ofta stötte man på sina läsare eller intervjupersoner. Dessutom var det få som orkade ta sig till tidningshuset som låg en bra bit från centrum.
”På Skolvärlden har det råa och helt oförställda maktutövandet blivit förhärskande.”
Senare blev jag frilans och under dessa år undrade jag emellanåt om jag överhuvudtaget hade några läsare. De få gånger vänliga redaktörer sände en hälsning från någon som läst ens reportage var högtidsstunder.
Situationen är inte densamma på Journalisten. I förhållande till upplagan, drygt 20 000 ex, är läsaraktiviteten ovanligt stor. Inte en dag utan åtskilliga med- eller motreaktioner. En redaktionskollega fångade nog situationen ganska bra med följande jämförelse: att jobba på Journalisten är lite som att vara läkaren som skall undersöka en läkarkollega. Det är inte självklart att patienten godtar diagnos eller behandling utan invändningar. Det är naturligtvis hälsosamt, om än mödosamt, att det är på det viset.
Journalisten är också satt att bevaka och granska Journalistförbundet. Utan att tveka kan jag påstå att vi på redaktionen känner stor frihet att tänka och skriva vad vi vill. Uselt vore annat; journalisternas egen tidning måste ju ha maximal frihet för att Journalistförbundet skall vara trovärdigt.
Just i dessa dagar diskuteras situationen på Skolvärlden. Det är smått skakande att upptäcka hur det kan vara på en annan förbundsägd tidning. En kanslichef stoppar misshagliga artiklar och förbundets ordförande träder självsvåldigt in som ledarskribent.
Under min korta tid på Journalisten har det hänt att SJFs ordförande Håkan Carlson varit irriterad på någon artikel eller att en eller annan förbundsstyrelseledamot tyckt sig vara missuppfattad. Det har varit jobbigt på sitt sätt, men inte värre än att det måste anses vara en naturlig del av redaktionsarbetet.
Och att Håkan Carlson skulle rusa in här och ta över ledarskrivandet finns liksom inte ens i den värsta av fantasier; att förbundet godtyckligt skulle stoppa texter känns otänkbart.
Men på Skolvärlden har det råa och helt oförställda maktutövandet blivit förhärskande. Inför öppen ridå visar lärarfackliga representanter sin respektlöshet för det fria ordet.
Den levande debatten är grundläggande i en demokrati. Journalisten försöker verka i den riktningen. Och i den andan publicerar vi i dag ett öppet brev till landets journalister, signerat Arne Reberg. Det fria ordet offras på marknadens altare, säger han. Håll med, gå emot, hör av er.
