”Opartiskheten kan vara en superkraft”
Ledare Att vi är människor gör oss inte till sämre journalister, men vårt arbete som journalister kan göra oss till bättre människor.
Finns det någon annan yrkesgrupp än journalister där så många enskilda misstag påstås bero på ideologi, när någon bara haft en dålig dag på jobbet? På sociala medier har föreställningen om en dold politisk agenda bakom journalistiken blivit en dominerande konspirationsteori.
Nya medieaktörer som Henrik Jönsson på 100% ifrågasätter om det går att göra en helt opartisk skildring av verkligheten (Skavlan 15/10). Men att ingen människa kan vara helt objektiv innebär inte att hon är oförmögen att arbeta opartiskt. Vi färgas givetvis av våra erfarenheter, attityder och privilegier. Men den journalistiska opartiskheten handlar om metod: att de egna åsikterna inte ska få påverka det journalistiska hantverket. I detta ingår också den redaktionella processen, där flera personer är inblandade. Det betyder inte att resultatet måste vara neutralt. Sanningen kan gynna en part och missgynna en annan.
En debatt om granskande ledarsidor har blossat upp efter Peter Wennblads artikel om valet i Järva. Det är så klart både bra och önskvärt att opinionsjournalister och agendadrivna medier gör avslöjanden och tar fram ny information, men nyhetsjournalistiken har ett annat löfte till publiken: att försöka ge hela bilden, oavsett vad den visar. Ett känt exempel är Uppdrag gransknings reportage om Bjästa, där en granskning av en påstått felaktig våldtäktsdom i stället kom att handla om en by som vänt sig mot ett brottsoffer.
Att nyhetsjournalister sällan ger sig in i de här debatterna kan bero på att de, till skillnad från ledarskribenter och journalister på agendadrivna medier, inte jobbar med opinionsjournalistik. Kan det vara så att journalister och opinionsbildare som själva låtit sina åsikter påverka yrkesutövningen förutsätter att även kollegorna gjort det?
En österrikisk studie från i våras visade att journalisternas politiska övertygelser inte nödvändigtvis avspeglades i deras journalistik. Vänsterorienterade journalister tenderade i vissa fall att överkompensera, så att deras rapportering snarare gynnade partier till höger. Så kan journalistisk professionalism också ta sig uttryck.
Att opartiskheten inte kan vara hundraprocentig är inte ett skäl att förkasta den. Ambitionen i sig gör en enorm skillnad. Det är den som skiljer nyhetsjournalistiken från i stort sett all annan dagsfärsk information.
Jag skulle vilja gå ett steg längre. Att vi är människor gör oss inte till sämre journalister, men vårt arbete som journalister kan göra oss till bättre människor. Yrket innebär att vi varje arbetsdag måste försöka förhålla oss opartiskt till världen, förstå alla sidor, se hela bilden. Det innebär också en ständig övning i att ifrågasätta sina egna övertygelser och förstå perspektiv som man själv inte delar.
Det är sant att många, kanske särskilt på 70-talet, sökte sig till journalistiken på grund av ett starkt samhällsengagemang. Men det vi gör påverkar våra attityder. Yrket förändrar oss. En del tycker säkert att det är sorgligt.
Vårt yrke gör oss bättre rustade att möta det nya informationskaoset och minskar risken att vi trillar ner i de sociala mediernas kaninhål eller fastnar i filterbubblor, särskilt när vi har en professionell redaktion omkring oss. Opartiskheten kan vara en superkraft.
+
Kampen på Malta
Nio år efter mordet på Maltas främsta grävare Daphne Caruana Galizia fylls gatorna av människor som kräver rättvisa för henne. ”Kampen gäller inte bara rättvisa för Daphne. Den gäller också att landet inte ska styras av korruption och rädsla utan av goda institutioner och rättssäkerhet”, skrev hennes far i ett meddelande som lästes upp av en av hennes systerdöttrar på manifestationen. Det är en träffsäker beskrivning av vad som står på spel när den fria journalistiken hotas. Läs mer på sidorna 20–21.
–
Tystnaden från Peking
Den svenske förläggaren Gui Minhai har nu varit frihetsberövad i mer än elva år för sina publiceringar. ”Vid det här laget har han varit i en liten fängelsecell med lampan tänd dygnet runt i elva år. Utan tillåtelse att träffa familjemedlemmar, advokat eller svenska diplomater. Och han är, år efter år, övergiven av de olika svenska regeringarna”, skriver Kurdo Baksi i Expressen.
