Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Kjell Häglund
journalist
Kjell Häglund.
Kjell Häglund.
Foto: Anna Sundström

”SVT tror mer på förlorarnas spinn än på de amerikanska väljarna”

Krönika Varför gör SVT så här? Min tolkning kan låta konspiratorisk.

Det ”kan se illa ut” för Donald Trump.

Det ”riskerar att bli ett problem” för Republikanerna.

Det ”skadar givetvis förtroendet” för presidenten.

Så låter det när amerikansk korruption passerar genom den svenska public service-journalistikens filter. Frågan som hamnar i fokus är vad avslöjandet betyder för den som avslöjas. Och för att kunna göra den glidningen blir avslöjandet oftare ett ”påstående”. Men är inte huvudnyheten vad korruptionen betyder för landet som utsätts för den? I synnerhet när landets väljare går man ur huse för att rösta i vad experter på auktoritära maktövertaganden varnat kan bli det sista någorlunda fria valet, och åstadkommer ett historiskt valresultat som kullkastar de politiska förväntningarna.

Och här lägger svenska public service-nyhetsredaktioner ytterligare en patenterad anomali ovanpå den första. Den falska balansen, ni vet, den som får nervösa intervjuare att flika in ”nu är ju inte Sverigedemokraterna här och kan försvara sig” (exempelvis till Magdalena Andersson i Morgonstudion den 10 november), får i rapporteringen om det amerikanska mellanårsvalet en helt ny dimension: Demokraternas exempellösa framgångar måste balanseras med republikanska förklaringar till varför Demokraterna vann.

För att inse allvaret i det jag menar är huvudnyheten behöver man förstå omfattningen av Trumpadministrationens korruption. Den handlar om betydligt mer än presidentfamiljens privata förmögenheter och de miljardbelopp som passerar mellan Vita huset, utländska makthavare och företag som söker politiska gentjänster. Den handlar också om hur de institutioner som ska upptäcka, förhindra och bestraffa korruption monteras ned. (För att underlätta SVT:s fortsatta research har jag sammanställt Trump 2.0-korruptionen i 150 punkter.)

Vladimir Putin behövde två decennier för att befästa ett system där den politiska makten och den privata förmögenhetsbildningen blivit ett och samma. Viktor Orbán har under sexton år vid makten genomfört omfattande förändringar av Ungerns demokratiska institutioner. Trump har på mindre än två år av sin andra mandatperiod hunnit avskeda oberoende granskare, försvaga rättsväsendets kontrollfunktioner och samtidigt öppna nya vägar för ekonomiska intressen att nå presidentmakten.

Det är detta systemskifte som borde vara utgångspunkten för varje seriös analys av Trumpadministrationen: från en statsapparat med lagstadgade kontrollfunktioner, oberoende granskare och institutionella spärrar mot korruption, till en statsapparat där dessa spärrar systematiskt försvagas samtidigt som presidentfamiljens privata affärsintressen vävs samman med den offentliga maktutövningen, enligt ett mönster som känns igen från både Putins Ryssland och den italienska Camorran.

Och konsekvenserna är inte bara förödande för demokratins institutioner. De är också bokstavligt talat dödliga. I en studie publicerad i The Lancet 2025 beräknade forskare att nedskärningarna av USAID, om de består, kan leda till över 14 miljoner ytterligare dödsfall i världen fram till 2030, varav 4,5 miljoner bland barn under fem år. Till detta kommer konsekvenserna för internationell forskning, smittbekämpning och klimatarbete, liksom de långsiktiga följderna av att USA:s demokratiska kontrollinstitutioner försvagas.

Men det är inte jag som har utsett korruptionen till den viktigaste valfrågan i USA. Det har de amerikanska väljarna själva gjort.

I den stora nationella väljarundersökningen om mellanårsvalets viktigaste sakfrågor, genomförd av SSRS för bland andra Fox News och AP, uppgav 90 procent att korruptionen inom regeringen hade varit en avgörande eller viktig faktor för deras röst. 89 procent svarade detsamma om levnadskostnaderna, 74 procent om Irankriget. Och bland dem som betecknade frågan som direkt avgörande blev skillnaden ännu tydligare: 55 procent för korruptionen, 49 procent för levnadskostnaderna och 34 procent för Irankriget.

Men vad fick svenska tv-tittare veta om varför Demokraterna vann? I Rapport förklarade ekonomikommentatorn Alexander Norén valresultatet med väljarnas plånböcker. Han beskrev ekonomin som den absolut viktigaste frågan och pekade särskilt på Irankriget, bränslepriserna och tullarna. Korruptionen, som väljarna själva placerat högre än både levnadskostnaderna och Irankriget i den nationella väljarundersökningen, saknades både i Noréns förklaring och i SVT:s valanalys i stort. Korrespondent efter korrespondent lade tårta på tårta: Bensinpriserna. Plånboken. Kriget. Tullarna. Men ingen av dessa frågor existerar oberoende av den maktutövning som väljarna samtidigt uttryckte ett så starkt missnöje med.

Det är en förskjutning som passar Republikanernas egen berättelse om valnederlaget: ett krig och en tillfällig prischock, snarare än ett grundläggande underkännande av hur presidenten och hans administration använder den politiska makten. Resultatet blir att väljarnas kritik mot själva maktutövningen förvandlas till en berättelse om tillfälliga ekonomiska omständigheter.

Varför gör SVT så här? Min tolkning kan låta konspiratorisk, men efter åratal av marinering i den falska ekvivalensens public service-doktrin ligger den nära till hands: jag tror att SVT reflexmässigt balanserar den vinnande sidans valframgång med den förlorande sidans förklaringsmodell. I förlängningen blir det demokratins principer som ska vägas upp med de auktoritära förlorarnas desinformativa spinn.

”Nu är ju inte korruptionen här och kan försvara sig …”

Kommentarer

Lämna ett svar

Vi hanterar läsarkommentarer som insändare. Regler för kommentarer.

Annons
Fler avsnitt
Fler avsnitt
Fler avsnitt

Senaste numret

Fler avsnitt