”Därför har Wall Street Journal tagit över Washington Posts roll”

Pågår det en ”brain drain” av reportrar från krisande Washington Post till peakande Wall Street Journal? Många pratar om det just nu. Men vad som händer är något mycket mer komplext, och ytterst en förskjutning i journalistiken som institution. Det som gjort den enes fall till den andres framgång är att granskningar av makten kommit att bestraffas i en affärsmodell och belönas i en annan.

För att förstå mekanismerna behöver vi titta på vem som gjort vad, hur och varför.

Ett av de mest imponerande grävreportagen i amerikanska medier på senare tid visade hur Donald Trumps lansering av en egen kryptovaluta i samband med presidentvalet 2024 skedde i maskopi med Förenade Arabemiraten.

Uppföljande granskningar av denna korruption har avslöjat offshore-förköp och tidskoordinerade kapitalinflöden i kampanjkopplade plattformar alldeles inför valet, och en lobbyloop av policyutkast som sammanföll med investerarintressen i samma emissioner.

Och gör vi en topplista över de allra tyngsta USA-gräven på sistone hittar vi granskningar av hur Trump-kopplade fossilbränsledonatorer fått direkt inflytande över energidepartementets policyarbete, hur republikanska justitiekontor i vågmästarstater samordnat rättsliga strategier inför federala valtvister, samt hur massdeportationer förhandsplanerats, förvarskapacitet upphandlats, federala medborgarrättsärenden omprioriterats och tiotusentals statliga tjänster omklassificerats som ”policynära” för att kunna ersättas med politiskt tillsatta långt före några officiella beslut.

Krångligt? Ja, och det är lite av poängen. Det här är inga enkla, linjära gräv utan kollektiva, tvärdisciplinära projekt som kräver avancerad finansanalys, juridisk expertis och djupa kunskaper om hur statsförvaltningen fungerar. Och det som imponerar mest är att alla nämnda granskningar gjorts av en och samma redaktion – den hos Murdoch-ägda Wall Street Journal.

Något som imponerar mindre är hur den amerikanska sfären av politiska influencers börjat förklara detta med ett strömhopp av journalister från krisande Washington Post. Så här sa Molly Jong-Fast i sin podcast Fast Politics den 14 februari, knappt två veckor efter chockbeskedet om att Washington Post gör sig av med en tredjedel av reporterstyrkan: ”Orsaken till att Wall Street Journal har den här otroliga rapporteringen nu är att Jeff Bezos beslutat sig för att döda Washington Post, så att alla dessa briljanta reportrar typ Josh Dawsey gått till Wall Street Journal i stället.”

Pulitzervinnaren Josh Dawsey bytte dock arbetsgivare redan för ett år sedan, och bland övriga undersökande reportrar på WSJ kan jag inte hitta någon större grupp Post-avhoppare. Däremot har en mer betydelsefull rockad skett på chefsnivå. Förre Dow Jones-vd:n och Wall Street Journal-publishern Will Lewis har gått till Washington Post, liksom redaktionelle chefen Matt Murray, och i motsatt riktning har Washington Posts Damian Paletta blivit Washington-byråchef på Wall Street Journal. Betydelsen av denna rockad ligger dock mindre hos individerna och mer i vad den säger om de senaste årens förändringar på respektive tidning – och om de olika premisser som deras journalistik vilar på.

Vad som hänt: Washington Post har bantat och delvis lagt ner sin Democracy Desk; skurit i både utrikesbevakning och grävenheterna; och internt infört krav på att politiska reportage ska kunna motiveras utifrån abonnemangseffekt, mätt i konverteringar och kundlojalitet.

Samtidigt har Wall Street Journals nyhetsredaktion fortsatt att prioritera den typ av tuff, beat-driven rapportering som traditionellt riktats mot näringslivet, men som nu i allt högre grad appliceras på staten själv – som när WSJ rapporterade mest och bäst kring planen som skulle sätta kursen för det nyauktoritära skiftet i USA, Project 2025. Och hur kommer det sig att just Wall Street Journal grävde djupast och mest systematiskt i detta, rentav så att grävinstitutionen Pro Publica lutade sig mot deras arbete?

Jo, det har att göra med en förändrad politisk ekonomi kring staten. I takt med att federala myndigheter i allt högre grad fungerar som upphandlare, kontraktsgivare och regulatoriska grindvakter har de också blivit föremål för samma typer av kapitalflöden, rekryteringsstrategier och policyinterventioner som tidigare främst präglat marknader. Den journalistik som en gång utvecklades för att följa pengars inflytande i näringslivet har därmed fått ett nytt objekt: statsförvaltningen själv.

Och när dessutom statsförvaltningen korrumperas av Trump-regimen och frånkopplas sina institutionella kontrollmekanismer räcker det inte längre att bara bevaka kandidater och kampanjer. Det är i detta läge Wall Street Journals DNA som affärstidning gör dem både förpliktigade och unikt kapabla att granska den politiska makten i USA.

För en redaktion som Washington Posts, vars uppdrag länge formulerats i institutionella termer (att bevaka demokratin som sådan) riskerar granskningar av statsförvaltningens administrativa omstöpning nu, med de nya interna kraven på att motivera dem kommersiellt, att framstå som politisering. Med rekryteringarna av Will Lewis och Matt Murray har Washington Post också importerat en affärslogik som förstärker den effekten.

Och omvänt: Wall Street Journal har i decennier levt med en intern spänning mellan en högerorienterad ledarsida och en nyhetsredaktion som konkurrerar med New York Times. Vad som länge framstod som en kognitiv dissonans har nu blivit en tillgång. Ledarsidan fungerar som ideologisk ventil, så att inte nyhetsredaktionen behöver signalera balans i varje enskild granskning. Deras traditionella affärsjournalistik, utvecklad för att följa ”pappersspår” i näringslivet, kan i allt högre utsträckning riktas mot korruptionen i regeringen – därför att läsarna inte förväntar sig institutionell lojalitet.

Washington Post har ingen ventil motsvarande WSJ:s ledarsida, och ägaren Jeff Bezos agerar som om en sådan hade behövts i dagens situation för en redaktion som decimeras och blir alltmer försiktig: tidningen saknar en ideologisk sektion som kan ”absorbera” lojalitetsförväntningar. Men den enda lojalitet som nu tycks gälla är den Donald Trump förväntar sig av Jeff Bezos.

Paradoxen som uppstått beror inte på att en Murdoch-ägd affärstidning plötsligt blivit modigare och mer konfrontativ, utan på att en Watergate-formad institution i allt högre grad riskkalkylerar sitt eget uppdrag.

Journalistiken som institution finns alltså inte längre där vi tog den för given – inom Washington Posts väggar och traditioner – utan i dess självbevarelsedrift. Den kan bara existera där den fortfarande kommer åt pappersspåren och där granskningar av makten ryms i en affärskalkyl som inte utgår från publikens förväntade lojalitet.

När den maktgranskande journalistiken bestraffas i en affärsmodell och belönas i en annan förflyttas journalistiken institutionellt. Därför är det i dag Wall Street Journal som står stadigast på barrikaderna, just nu i sällskap med framför allt Rolling Stone, The Verge och 404 Media – redaktioner där en form av politisk ventilering uppstår när granskningar görs utifrån kulturella och tech-industriella perspektiv snarare än för att uttryckligen ”värna demokratin”.