”Vad händer när TT vägrar skriva Svenska viken?”
krönika En märklig scen utspelar sig varje lördag och söndag vid en golfbana i Florida. Ute på banan befinner sig en president, svingandes sin golfklubba. Intill, i ett av golfklubbens många rum, sitter ett gäng journalister och väntar – i timmar. Så långt inget märkligt. Journalisterna är en del av den resande så kallade presspoolen som följer Donald Trump när han inte befinner sig i Washington.
När något av intresse sker är poolen där för att bevittna skeenden, ställa frågor och skicka uppdateringar till resten av presskåren som en röst självständig från Vita husets propagandamaskineri.
Men de senaste helgerna har en av poolreportrarna plötsligt lämnat rummet och mött upp en annan person utanför. Jubel följer i rummet. I en uppdatering från poolreportrarna står att läsa vad som hänt: ”Poolen mumsade på fylliga tårtor som omtänksamt tillhandahölls av AP, som fortsätter sin separata vaka i hettan på andra sidan entrén till golfklubben. En av tårtorna var avsedd för ’firande’ enligt etiketten. Så vi firade pressfriheten.”
Nyhetsbyrån AP har sedan några veckor stängts ute från att vara del av presspoolen. Skälet är att AP fortsatt att använda ”Gulf of Mexico” istället för ”Gulf of America” som Trumpadministrationen försökt döpa om golfen till. Traditionellt har det varit den självständiga pressfrihetsorganisationen White House Correspondents’ Association, WHCA, som bestämt vilka som kan delta i presspoolen och hur rotationen ska fungera. Men nu har Vita huset tagit över och pressavdelningen bestämmer vilka som får följa presidenten allra närmast.
Det är stort rabalder kring detta. AP har stämt flera Vita huset-medarbetare, det arrangeras krismöten och attackerna från Vita huset riktade mot WHCA har avlöst varandra.
Det som nu händer här i USA fick mig att tänka på hur det fungerar i Sverige, ett av de länder i världen med allra starkast pressfrihet.
Idag har de allra flesta medier möjlighet att delta när den svenska regeringen kallar till pressträff. Sveriges statsminister är också generellt betydligt mer tillgänglig för intervjuer.
Men USA slår faktiskt Sverige med hästlängder när det gäller informationen som snabbt skickas ut. Nästan varje dag skickar Vita huset ut ett schema för nästkommande dag. Efter samtal mellan presidenten och någon annan världsledare skickar Vita huset ut information om vad samtalet handlade om. Och att följa den svenska statsministern på en golfrunda, en resa, eller att få komma in i rummet i samband med starten på viktiga möten är få förunnat. Där bestämmer regeringen helt vilka som får följa med. När de vill ha brett genomslag får nyhetsbyrån TT följa med. Vid andra tillfällen tycks de välja enskilda reportrar, i bästa fall utifrån journalistens expertkunskap eller, vad värre vore, utifrån journalistens välvillighet.
Det går naturligtvis att argumentera för att detta inte är ett enormt problem idag. Men det kan bli ett problem. Om regeringen plötsligt anser att TT borde kalla Bottniska viken för Svenska viken – eller om regeringen plötsligt anser att journalister är jävligt jobbiga, och att det är bättre att ge särskild access endast till aktivister, influerare eller andra som är lättare att styra.
Pressfriheten bör säkras utifrån ett värsta-scenario. Kanske är det dags att starta en självständig organisation som säkrar att statsministern och hans närmaste medarbetare får en ännu mer oberoende mediebevakning, och som pressar regeringen till mer öppenhet.
Jag har inget emot att få tårta från TT, och vi är många som saknar godiskorgarna inför storhelgerna. Men jag säkrar hellre TT:s och andras möjlighet att bevaka våra största makthavare på ett mer självständigt sätt.
