”Missförstånd om terrordåd skadar de sörjande”

Terroristbrott är inte ett mått på hur ondskefull gärningsmannen var, eller på hur mycket offrens liv var värda. Jag kan inte ens föreställa mig att förlora en anhörig och behöva tro det. Man kan tycka att resonemang om lagar är ordmärkande, när nationen är i chock. Men samma paragrafer har länge använts för att påstå att det skulle handla om människovärde.

Vem som helst kan kalla något för terror. Men inom rättssystemet räcker det inte att dådet spred skräck. Det räcker inte heller att det såg ut som ett inferno och att människor mördats på de mest brutala vis. Det räcker inte om gärningsmannen ropade budskap, lämnade efter sig ett manifest eller bekände sig till någon extremistgrupp.

Polis och åklagare måste, som punkt 1, bevisa att dådet skadade landet eller allvarligt riskerade göra det. Det kan exempelvis vara att 112-numret går ner, infrastruktur lamslås, valrörelsen påverkas, riksdagen inte kan utföra sitt arbete. Det är grundkravet. Även när journalister gör ambitiösa försök att reda ut vad som krävs, missas detta.

Annons

Punkt 2 innebär att polisens utredare dessutom måste lyckas ”ta sig in i gärningsmannens hjärna” och bevisa hans avsikter, vad han ville åstadkomma med sitt dåd. Det måste vara konkret, därför räcker det inte med att hänvisa till hur det brukar vara vid liknande dåd eller vad som drev tidigare gärningsmän.

Två rikskända fall har i åratal använts som slagträn i debatten, av två olika läger: Det ena fallet är dubbelmordet på Ikea där Abraham Ukbagabir, asylsökande från Eritrea, mördade två personer. Och det andra är skolattentatet i Trollhättan där Anton Lundin Pettersson mördade tre personer med utländsk bakgrund. Inget av fallen rubricerades som terroristbrott. Därför påstår ett läger att brottsoffer med svensk härkomst diskrimineras (Ikea-fallet). Och det andra lägret påstår – som en spegelbild av resonemanget – att brottsoffer med utländsk bakgrund diskrimineras (Trollhättanfallet).

År 2003 fick Sverige en terroristbrottslag. Att något rubriceras som terroristbrott innebär inte automatiskt strängare straff, utan man döms för grundbrottet. Hatbrott är en äldre bestämmelse som är till för att markera samhällets avsky för exempelvis rasistiska brott. Värt att veta är att hatbrott är en straffskärpningsregel, vilket betyder att man ska dömas hårdare om man ger sig på någon på grund av etnicitet, religion eller sexuell läggning.

Både terroristbrott och hatbrott är budskapsbrott där gärningsmannen – utöver att skada sina offer – vill skicka ett budskap till samhället. Anton Lundin Pettersson i Trollhättan hade försäkrat sig om att ingen skulle missa hans motiv genom att lägga fram ett avskedsbrev på hallbyrån i sin lägenhet som polisen hittade samma dag. I brevet förklarade han sin högerextrema världsbild och att hans måltavla var invandrare. Även hans dator var nedlusad av sådana uppgifter. Polisen bekräftade att skolattentatet var ett hatbrott med rasistiska motiv. Ändå har dådet använts i snart ett decennium för att påstå att brottsoffrens liv inte skulle ha värderats lika högt – för att det inte klassades som terroristbrott.

Dådet under Almedalsveckan år 2022 är särskilt intressant eftersom domstolen delade upp de två måltavlorna och resonerade om vad som krävs. Mordet på läkaren Ing-Marie Wieselgren dömdes som just mord, trots att gärningsmannen Theodor Engström själv såg sig som terrorist. Medan hans mordplaner på dåvarande partiledaren Annie Lööf blev förberedelse till terroristbrott (genom förberedelse till mord). Domstolen skrev att det givetvis inte var en värdering av vilket liv som var viktigast. Istället handlade det om vilka följder ett mord på en partiledare, dessutom mitt under en valrörelse, hade kunnat få för samhället. Den som vill veta mer rekommenderas att läsa domen, som är lättläst och pedagogisk.

Drottninggatan då? Man skulle kunna tro att Rakhmat Akilovs lastbilsattack, där han mördade fem människor, självklart var ett terroristbrott. Gatan såg ju ut som en krigszon. Skräcken spred sig både i Sverige och utomlands. Redan när Akilov greps bekände han sig till terrorsekten IS och förklarade att syftet var att mörda “otrogna” och tvinga Sverige att ändra politik. Inom polisen trodde också många att det var klappat och klart, att det skulle bli en promenadseger fram till en fällande terrordom.
Men åklagaren Hans Ihrman visste att det inte räckte på långa vägar och förklarade för sina förundrade mordutredare, några av landets bästa, att de var tvungna att skaffa fram fakta, siffror och bevis på att landet hade skadats eller löpt allvarlig risk att göra det.

Två utredare dammsög 22 myndigheter och andra samhällsbärande funktioner på uppgifter om konsekvenser. De flesta instanser hade inga problem att redovisa det. Under jakten på den flyende Akilov låg kollektivtrafiken nere. Tåg ställdes in vilket påverkade 30 000 resenärer och även störde trafiken i stora delar av landet. Från riksdagshuset berättades att flera hundra anställda och förtroendevalda satt inlåsta ända till kvällen.
Sjukhusen beskrev hur de gick upp i katastrofläge och motade bort alla som gick att skicka hem från akutmottagningar och väntrum, eftersom Drottninggatan prioriterades. Många andra patienters vård blev därmed sämre, försenades eller ställdes in.

Men den enskilt viktigaste uppgiften för att bevisa hur landet drabbats tvingades åklagaren slåss för att få ut. Människor hade vittnat om att mobilnätet blev överbelastat efter dådet och att det periodvis inte ens gick att ringa nödnumret 112. Även hemtjänsten påverkades av telefonhaveriet eftersom de inte fick kontakt med äldre som behövde hjälp. Post- och telestyrelsen, PTS, vägrade dock att lämna ut någon information av rädsla för att avslöja sårbarheter. Åklagaren var säker på att han aldrig skulle lyckas bevisa terroristbrott om han inte fick uppgifterna, så han tog till storsläggan och hotade med husrannsakan hos PTS. Först då fick han loss dem.

När de två utredarna var klara lämnade de över en sammanställning på över fyrtio sidor och det var först då, när åklagaren såg hela omfattningen, som han började känna sig övertygad om att kunna uppfylla grundkravet, punkt 1.

Rakhmat Akilov hade alltså erkänt terror­avsikter med sin attack. Men under rättegången ifrågasatte hans advokat Johan Eriksson, med sin klients godkännande, om det var terroristbrott i rättslig mening. Om punkt 1 verkligen var uppfylld, eller om Akilov istället borde dömas för de enskilda brotten. Det vill säga morden, mordförsöken med mera.

Stockholms tingsrätt kom fram till att dådet uppfyllde både punkt 1 och punkt 2 och dömde Akilov för terroristbrott (genom fem mord och försök till terroristbrott genom 119 mordförsök, med mera).

Drottninggatan är ett av få fall i Sverige som har passerat det juridiska nålsögat.

När detta skrivs är det inte känt varför massmördaren Rickard Andersson dödade tio personer och skadade ytterligare sex på Campus Risbergska i Örebro. Förhoppningsvis kommer utredningen klargöra det.

Åsa Erlandsson
Författare till böckerna Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan och Drottninggatan.
Journalist på Dagens Nyheter.