”Journalisterna som vägrar böja huvudet inför makthavarna”
GÄSTKRÖNIKA I Sveriges Författarförbund och Journalistförbundet ryms nu hundratals röster med olika språk och erfarenheter. Många av dem var kända och lästa i sina hemländer innan de drevs i landsflykt – men här går de ofta obemärkta förbi.
Författare, journalister och tänkare som vägrat böja sina huvuden inför makten har i alla tider fått betala ett högt pris. De har drivits i landsflykt, tystats, fängslats – och ibland dödats. Redan under antiken dömdes Sokrates till döden av Atens styre för att han ”förlett ungdomen och försakat gudarna”. Han erbjöds exil, men valde att dricka giftbägaren hellre än att leva i förnedring. I stillhet tog han sitt öde i handen och föll in i den eviga sömnen.
Ovidius förtvinade i åratal i exilens mörker vid Svarta havet. Och vårt eget århundrade har inte visat sig bättre. När bolsjevikerna tog makten i Ryssland tystnade många fria röster – vissa drevs i exil, andra spärrades in på dårhus. Under nazismens järngrå år tvingades judiska och oppositionella författare fly för sina liv.
Militärjuntor i Latinamerika, Grekland och Turkiet, kommunistregimer i Östeuropa, och religiösa diktaturer i Mellanöstern – alla har de förvandlat pennan till ett farligt vapen. Många av dessa författare har till slut nått Sverige, landet där ordet är fritt, men där friheten ofta blandas med tystnadens ensamhet.
Sverige är kanske det land i Europa som tagit emot flest exilförfattare. I Sveriges Författarförbund och Journalistförbundet ryms nu hundratals röster med olika språk och erfarenheter. Många av dem var kända och lästa i sina hemländer – men här går de ofta obemärkta förbi.
Deras ord riskerar att försvinna mellan språken, deras namn lösas upp i glömskans dimma. Men deras närvaro har berikat den svenska litteraturen, gett den nya nyanser, nya rytmer, nya världar. Tack vare dem har svensk litteratur – särskilt barn- och ungdomslitteraturen – färdats över jorden, översatt till ett femtiotal språk.
Som Anders Olsson skriver i Ordens asyl, strävar exilförfattarna efter en litteratur utan gränser – en som rör sig fritt mellan språk, länder och identiteter. De bygger broar av ord mellan världar. I den moderna kurdiska litteraturhistorien talar man till och med om ”Stockholmsskolan” – den gren av kurdisk litteratur som växte fram i svensk exil.
För de kurdiska författarna, vars modersmål var förbjudet, blev språket i exilen en räddning. Modersmålet, som tystats i hemlandet, blev här en plats för frihet. En hemlig trädgård där de kunde skapa och andas.
Att byta språk är däremot sällan enkelt. Samuel Beckett skrev I väntan på Godot på franska, Nabokov skrev Lolita på engelska och Theodor Kallifatides har skapat sitt författarskap på svenska – men för de flesta är språket en hemvist de aldrig helt kan lämna. Gombrowicz, till exempel, höll fast vid polskan hela sitt liv, precis som många exilförfattare i Sverige fortsätter att skriva på sitt modersmål.
Oavsett vilket språk de väljer, rör sig deras berättelser mellan två världar – mellan det förlorade hemlandet och det nya som ännu inte blivit hemma.
Odysseus kämpade i tjugo år för att återvända till sitt älskade Ithaka och sin trogna Penelope. Men för exilförfattarna i Sverige finns varken något Ithaka eller någon Penelope som väntar. De kommer sannolikt att stanna här, leva och dö här. Deras litteratur har redan blivit en del av den svenska kulturen – men deras tankar fortsätter att färdas mot horisonten, till fädernas land.
De liknar Vilhelm Mobergs Albert Carlson i Din stund på jorden, som efter ett helt liv i exil sitter på sitt hotellrum i Laguna Beach och blickar tillbaka mot barndomens Småland. Så pendlar också exilförfattarna mellan sina världar – mellan minne och verklighet, mellan språk och längtan, mellan här och där.
Firat Ceweri
Författare och redaktör
Tidigare ordförande i svenska PEN:s Exilkommitté.
