Inte ens SDs väljare vill strypa public service

Det spelar ingen roll att medborgarna litar på public service. Att hacka på public service kan ändå ge politisk utdelning, och då struntar politiker och ledarskribenter i fakta. De behöver aldrig bevisa någonting, för alla ”vet” ju hur det ligger till med public service.

Och alla som ”vet” har i regel fel. Åtminstone om vi ska tro forskarna på Nordicom i Göteborg, som nu ger ut  ”Public service – en svensk kunskapsöversikt” (red. Johannes Bjerling).

Skriften presenterades på ett seminarium på Institutet för Mediestudier under rubriken ”Vad vi egentligen kan veta om public service”. Det är om inte allt, så en hel del.

Valbevakningen och den politiska journalistiken i SVT och SR har granskats under lupp sedan 1956. En imponerande lång statistisk svit, utan skymten av vänstervridning, oavsett det faktum att journalister röstar rött i större utsträckning än befolkningssnittet. Men opartiska i vetenskaplig mening verkar de ha varit sedan 1956, likafullt.

Svenska folket har i sin tur förtroende för public service. Det vet SOM-institutets Ulrika Andersson och Marina Ghersetti. Särskilt trogna är äldre medborgare, ganska högt är förtroendet bland de medelålders men svalare bland de yngre, som betraktar public service som kanaler bland andra.

Men medborgarna i allmänhet – till och med de som aldrig tittar på tv – vill ha ett brett public service, komplett med drama, sport och tingel-tangel. Ett bantat public service, ”smalare men vassare”, står inte på önskelistan om folket självt får välja. Men det är tveksamt om de kommer att få välja. Inte ens en tydlig majoritet av SDs sympatisörer vill strypa public service, och ännu färre av Ms och KDs. Men både SD, M och KD – och en del vänsterpolitiker – hyllar fortfarande idén.

Tidningsutgivarna (TU) har alltid haft ett horn i sidan till public service. Nyligen utpekades SVTs och SRs nyhetstexter på nätet som ett stort hot mot dagspressen. Så skrev TUs vd Johan Taubert i en indignerad debattartikel i SvD (10 juni): ”Det statligt finansierade SVT tycks ha som strategi att konkurrera med dagstidningarna”, ansåg Taubert.

Ämnet är djupt känt hos varje TU-chef, det hör närmast till tjänstebeskrivningen att tycka så, men är det sant? Nej, inte om man ska tro Nordicoms forskare. Alla belägg för undanträngningseffekter saknas. Att folk inte köper dyra prenumerationer i den utsträckning TU vill beror inte på public service, utan på konkurrensen från HBO, Netflix, Spotify och framför allt från sociala medier.

Den forskning som finns visar i stället att den svenska viljan att betala för nyheter online är högst i Europa, även om public services räckvidd också är bland de största i Europa. Detta förlorar inte dagspressen på, menar forskarna, tvärtom. Och som bonus gynnas demokratin.

Det verkar omöjligt att rubba public service.

– De senaste årens skandaler måste väl ändå ha skadat förtroendet för Sveriges Radio, försökte moderatorn Ulrika Beck-Friis. Men hon högg i sten.

– Folk glömmer fort, svarade Ulrika Andersson, nästan ursäktande.

Skandalerna tillhör ju ändå de präktiga, både nyheten om P1-reportern som inledde en relation med en terrormisstänkt informant, och affären med Ebba Busch och de usla översättarna på Radio Sweden. Men till skillnad från MSBs generaldirektör Dan Eliasson, som fick gå på dagen, kan Cilla Benkö sova gott om natten. Eller inte, det beror på hur man ser det.

Den som månar om public service sitter alltid med hjärtat i halsgropen. Ett enda menande tonfall i ett enda kulturprogram, bland tusenden, kan resultera i anklagelser om politisk slagsida.

Å ena sidan vill vi, åtminstone jag, ha kunniga och relevanta reportrar och medverkande i public service, men de får gärna vara personliga. Måste alla vara slätkammade på samma sätt? Allt fler magsura kritiker verkar tycka det. De förväxlar gärna det personliga med det tendentiösa. Och allt fler lyfter fram enstaka program, bland tusenden, som allvarliga hot mot opartiskhet och saklighet. Är inte det att ta i? I alla kanaler kommer ju genast ett nytt program, med ny tendens. Och det slags flyktiga substans som röjer sig tonfall, stil och undertext undandrar sig oftast statsvetenskaplig bedömning.

Ibland blir brösttonerna mot public service närmast parodiska. Som när Kyrkans Tidning ägnar en hel ledare åt att SVTs Babel inte har svarat på ett grinigt brev om C S Lewis och tron. Det är förstås oartigt och slarvigt av Babel, men frågan är om inte Svenska Kyrkan, landets största organisation, borde ha något viktigare att säga om till exempel public service och demokratin? 

En sak är klar. Forskarna må ännu en gång ha utrett public service, men fakta fäster inte! Nästa gång får medieforskarna studera retoriken hos public services dödgrävare, som omväxling. Men det är svårare, förklarade den öppenhjärtiga panelen från Nordicom:

– Vi forskar ju på frågor som genererar forskningsmedel!

Kvalitativa undersökningar får inga pengar, men ett säkert kort som har gett Vetenskapsrådet ståpäls sedan 1956 är just kombinationen ”Nyheter och demokrati”.

Ulrika Knutson

 

 

Replik: Alla som ”vet” har i regel fel, skriver Ulrika Knutson i branschorganet Journalisten, och syftar då på frågan om public service. Även Tidningsutgivarna får en släng av sleven i Knutsons krönika och sägs ”alltid haft ett horn i sidan till public service”.

Det är, lindrigt sagt, en sanning med modifikation.

Tvärtom är vår inställning att public service har en viktig och omistlig roll i det svenska medieutbudet. Men – och det är ett viktigt men – public service-uppdraget måste definieras tydligare. Vad det handlar om är en offentligt finansierad verksamhet som konkurrerar med fria medier.

Låt mig utveckla detta: Mängden textbaserat nyhetsmaterial har fått framför allt SVT:s sajt och app att alltmer likna en nättidning, vilket står i strid med propositionen (2018/19:136) som låg till grund för det nuvarande sändningstillståndet där det sägs: ”Att programföretagen upprätthåller ett tydligt fokus på ljud respektive rörlig bild även i sin nyhetsverksamhet är av stor betydelse för att värna en mångfald av lokala nyhetsmedier”.

I presentationen För publikens skull – SVT Nyheter och Sports digitala resa 2017—2021 (som finns att läsa på svt.se) är ambitionerna tydliga. Här talas öppet om att ”Stora resurser har flyttats från tv till online” och att det skett en medveten ”Fokusförflyttning från tv till digital nyhetsleverans”.

Att SVT förmedlar nyheter på sin sajt och i sin app har Tidningsutgivarna inga invändningar emot, men däremot att det i så stor utsträckning sker i form av text. Det är mot den bakgrunden som vi i en debattartikel i SvD (10 juni) skrev det som Knutson citerade: ”Det statligt finansierade SVT tycks ha som strategi att konkurrera med dagstidningarna”.

Mot detta anför Knutson att Nordicoms forskare menar att ”Alla belägg för undanträngningseffekter saknas”. Men den forskning som Nordicom gått igenom har en eftersläpning i förhållande till vad som sker här och nu, och säger inte självklart något om den utveckling vi ser framför oss. Den digitala transformationen och vad den innebär i form av ändrade beteende- och konsumtionsmönster är i allra högsta grad alltjämt pågående. Att forskning hittills inte kunnat visa entydigt att allt fler läsare ”nöjer sig” med nyheter de upplever som kostnadsfria via public service-bolags digitala kanaler, och därmed avstår ifrån att betala för nyhetsinnehåll från kommersiella medier, betyder inte att det inte är ett faktum. Vad som sant eller inte rörande detta lär framtiden – och tids nog forskningen – visa.

Svensk dagspress tar stort ansvar för att upprätthålla nyhetsförmedling och opinionsbildning över hela landet. Dagspressen sysselsätter flest journalister och har flest lokala redaktioner. För oss som värnar mediemångfald är det angeläget att hitta en balans så att det även i framtiden finns förutsättningar att finansiera tidningsverksamhet med fri och oberoende journalistik. Detta var, att döma av den ovan citerade regeringspropositionen, också de politiska intentionerna bakom det nu gällande sändningstillståndet för public service-bolagen. Att SVT ändå satsat på textbaserade nyheter i sina digitala kanaler går på tvärs emot de intentionerna. Därför är Tidningsutgivarna så angelägna om att public service-uppdraget definieras tydligare i kommande sändningstillstånd.

Johan Taubert
vd, Tidningsutgivarna

 

Repliksvar: Johan Taubert har inga nya argument, och saknar fortfarande belägg för tesen att public service utövar illojal konkurrens mot lokalpressen. Det finns ingen forskning som stöder den tesen. Tvärtom visar Nordicom-forskarna att pressen och public service i Sverige samexisterar på ett sätt som gynnar båda parter – och läsarna/lyssnarna/tittarna.

Men att TU av tradition är misstänksamma mot public service finns det belägg för.

När Radiotjänst startade 1925 fruktade pressen konkurrens på nyhetsområdet.

Alla nyheter i radio producerades länge av TT – Tidningarnas Telegrambyrå. Med tiden släppte pressen på monopolet och följden blev en god konkurrens på nyhetsområdet, som gynnade alla. Jag förstår att TU och Taubert vill hålla ett öga på public service, men larma inte innan det brinner.

Ulrika Knutson