Gå direkt till textinnehållet

Hålla tummarna-journalistiken får underkänt

Så hämta popcornbyttan, gör er klara för showen, se svenska medier göra plakat åt Hillary Clinton – och se henne sedan få kompanistryk av Condoleezza Rice. Men räkna inte med intelligenta analyser om varför eller någon större respekt för de demokratiska processer som har lett till valresultatet. Demokrati är bra, tycker vi journalister. Så länge folk röstar rätt.

Under våren har svenska journalister tagit heder och ära av Silvio Berlusconi, den lurkige giraffen. Odemokraten, fifflaren, smilfinken. Den fettsugne mafioson – som dessutom äger en massa grejer. Genuin ondska för merparten svenska journalister.

Sågningen fortgår i artikel efter artikel, inslag efter inslag. Varpå några frågor inställer sig: Har denne man inte gjort något rätt? Är denne man rakt igenom ond?

Det vet man inte. Det enda som har saknats i detta makalösa karaktärsmord är en artikel som berättar att Berlusconi värmer sitt hus genom att elda med levande kattungar. Alla andra synder har han begått, alla andra fel har han.

Annons Annons

Vad vi inte ser, med våra med rättfärdighetens putsduk nypolerade brillor, är att vi indirekt har idiotförklarat tiotals miljoner italienare. Alla dessa idioter! Som röstade på det flottiga praktsvinet!

bryt

Detta är förstås inte nytt. På samma sätt har vi sagt att 56 miljoner amerikaner är idioter, eftersom de röstade på idioten Bush (med den skillnaden att vi brukar lägga till att de amerikanska idioterna är feta – att fet är lika med dum är ju självklart).

Åsiktsmässigt är jag inget undantag. Självklart inte. Jag är ju svensk och journalist. Jag tycker också att Bush verkar vara en idiot. För att inte tala om Berlusconi. Men det betyder inte att jag tycker att journalistkåren har lyckats med att skildra dessa märkliga politiker. Det är som om vi har hållit tummarna för ”our guy”.

Varför gör vi så här?

Jag kan tänka mig flera skäl, där inget dessvärre överträffar kårens självtillräcklighet och absoluta säkerhet på att sitta inne med facit.

Vi lär oss ogärna nya saker. Vi har bildningskomplex. Vi är genuint misstänksamma mot akademier. Vi avskyr att ändra oss: arbetsmetoder, tekniska redskap, kunskaper om ekonomi och förvaltning och populärkultur – det är ju sådant vi redan har lärt oss, en gång för länge sedan, och är det inte bättre då att omvärlden håller sig i skinnet? Bara ser till att passa ihop med våra verktyg?

Våra resultat, i det här fallet och andra, ger oss ett svidande underbetyg. Vi ägnar oss åt hålla tummarna-journalistik.

bryt

Frågan om varför politiska skribenter tycks ha särskilt lätt att gå i fällan är inte helt enkel. Att skylla på kårens vänstervridning är förstås möjligt – men jag tror snarare på avståndets ignorans.

Vi behöver nämligen inte ta hänsyn till väljare vi inte rapporterar till och för. Vi kan kosta på oss att säga att vi lever i den bästa av världar, att den svenska modellen (och därmed den mest Göran Persson-like politikern) måste vara bäst. Ingen här hemma kommer att säga emot.

Under något år har svenska medier galopperat åt precis samma håll:

Vi försöker heja fram Hillary Clinton till en valseger 2008. Denna fina intellektuella kvinna av närmast europeiskt snitt måste ju vara det självklara valet.

bryt

Så hämta popcornbyttan, gör er klara för showen, se svenska medier göra plakat åt Hillary Clinton – och se henne sedan få kompanistryk av Condoleezza Rice. Men räkna inte med intelligenta analyser om varför eller någon större respekt för de demokratiska processer som har lett till valresultatet. Var mer inställda på indignerade politiska kommentarer. Förvänta er förvåningens journalistik.

Slutsatsen om vår kapacitet till omvärldsanalys är deprimerande. Men slutsatsen om vårt eventuella patos i frågor kring yttrandefrihet och demokrati är direkt obehaglig:

Demokrati är bra, tycker vi journalister. Så länge folk röstar rätt.

Fler avsnitt