”AI kan revolutionera journalistiken – om den visar hur makt faktiskt fungerar”

I en tidigare artikel i Journalisten argumenterade jag för att journalistiken misslyckas med att skildra alternativen. Det som går förlorat är inte information, utan jämförbara vägval. Men problemet är större än så. Journalistiken missar inte bara alternativen. Den missar hur makt utövas – och därmed hur beslut faktiskt blir till.

Den dominerande modellen är enkel: tes, antites, syntes. Två positioner ställs mot varandra. Konflikten driver berättelsen framåt. I bästa fall uppstår en fördjupad förståelse. Men i dagens medielogik sker det sällan. Berättelsen slutar i konflikt. Där sätts rubriken. Där delas innehållet.

Syntesen uteblir. Och när syntesen uteblir försvinner också det som gör journalistik relevant: förståelsen för hur makt fungerar i praktiken.

Annons

Vi diskuterar det som syns – inte det som styr.

Det märks i nästan varje nyhetscykel. En minister intervjuas – och frågorna handlar om vad hon tycker. En oppositionspolitiker svarar – och kritiken formuleras som en motposition. En expert kallas in – för att väga mellan två linjer. Formatet är tydligt. Men verkligheten ser inte ut så.

• Ta elräkningen som plötsligt stiger. Rapporteringen handlar ofta om vem som bär ansvaret. Men för hushållet spelar det mindre roll vem som “vinner” argumentet. Det avgörande är vad som faktiskt kan förändras – och där avgörs utvecklingen av elnät, tillstånd, investeringar och marknadsdesign.
• Eller skjutningarna. Rapporteringen rör sig mellan hårdare straff och förebyggande insatser. Men besluten formas i rättsväsendets kapacitet, kommuners resurser, skolsystemets funktion och hur olika myndigheter samverkar.
• Eller vårdköerna. Debatten handlar om pengar. Men patientens verklighet avgörs av bemanning, scheman, organisation och arbetsmiljö – långt innan budgetbeslut får effekt.

När journalistiken pressar in dessa frågor i konfliktens form händer något avgörande: makt blir osynlig. Vi får veta vem som är för och emot, men inte vem som faktiskt kan besluta. Vi får veta vad som låter handlingskraftigt, men inte vad som är möjligt att genomföra. Vi får veta vem som vinner argumentet, men inte vad som förändrar verkligheten.

Det som inte synliggörs kan inte heller påverkas.

Detta är inte bara en förenkling. Det gör medborgaren svagare. Den som inte ser hur makt fungerar kan inte heller påverka den. Resultatet blir en offentlighet där vi reagerar, tar ställning och delar innehåll – men sällan påverkar det som faktiskt avgör utvecklingen.

Samtidigt används AI i dag nästan uteslutande ytligt: som en sökmotor, som en rubrikmaskin, som ett sätt att producera fler artiklar på kortare tid. Det gör journalistiken effektivare, men inte bättre. Och framför allt förändrar det inte det grundläggande problemet. För problemet är inte att journalistiken är för långsam. Problemet är att den förenklar fel saker. Den förenklar bort alternativen, beslutsstrukturen och hur makt faktiskt fungerar.

Invändningen är självklar: journalistik måste förenkla. Det stämmer. Men i dag förenklar vi ofta fel saker – och på fel sätt. Det är här AI kan göra något helt annat. Inte genom att förenkla mer, utan genom att hjälpa journalistiken att hålla kvar komplexiteten – och göra den begriplig.

Rätt använd kan AI i realtid:

• Visa vilka alternativ som faktiskt finns – och vilka konsekvenser olika aktörer ser i dem
• Synliggöra vad som saknas i rapporteringen
• Koppla en nyhet till de system där beslut faktiskt formas
• Tydliggöra vad som krävs för att ett förslag ska bli verklighet
• Visa vad som händer om inget görs

Under en valrörelse skulle det kunna innebära ett skifte i själva nyhetsformatet. Varje politiskt förslag, varje utspel, skulle inte bara återges som positioner – utan kompletteras med exempelvis en strukturerad bild av vilka alternativ som finns i politiken.

AI kan inte bara hjälpa till konkret, utan också utbilda journalister i systemkritik med maktfokus – och på sikt utveckla inte bara den journalistiska modellen, utan också journalistiken som yrke.

Detta är inte analyser i efterhand. Det är journalistik i nyhetsögonblicket.

Det innebär ett avgörande skifte. I dag kommer systemkritiken sent, om den kommer – i reportage, poddar eller analyser som få hinner ta del av. Men i en snabb offentlighet formas förståelsen i första mötet med nyheten. Och om det mötet är en konflikt, stannar förståelsen där.

Med AI kan journalistiken i stället visa hur makt fungerar medan den utövas. Inte bara vem som står mot vem, utan var besluten formas, vilka alternativ som finns, vad som blockerar dem – och var påverkan faktiskt är möjlig.

Detta är inte ett tekniskt tillägg. Det är en ny modell.

Så länge journalistiken domineras av en ensidig konfliktstruktur kommer den att fortsätta producera tydlighet på bekostnad av förståelse. Men nu finns möjligheten att göra något annat: att använda AI, inte för att producera mer innehåll, utan för att göra makt begriplig.

Om journalistiken inte tar det steget riskerar den att göra något den aldrig avsett: att förstärka konflikten – och samtidigt försvaga vår gemensamma förmåga att förstå, påverka och förändra de beslut som faktiskt formar samhället.

Jan Axelsson
vetenskapsjournalist, Umeå

Läs också Jan Axelssons tidigare inlägg ”Journalistiken misslyckas med att skildra alternativen”, som detta inlägg tar som startpunkt.