Krönikor
”Blodbadet är ingen olyckshändelse – att gå maktens ärenden är döden för en seriös tidning”
GÄSTKRÖNIKA Krisen för anrika Washington Post är en tragedi som kan få konsekvenser långt utanför Washington. Att tämja de fria medierna är en dröm för världens rikaste män som nu saboterar både nyhetsmedier och sociala plattformar som en fritidshobby. I Europa har vi fortfarande en chans att undvika den här utvecklingen, skriver Martin Gelin som själv har jobbat för Washington Post och har pratat med många på tidningen om de senaste händelserna.
publicerad
Prenumerant eller medlem i Journalistförbundet. Logga in här:
Logga inLäs Journalisten utan begränsningar
Förstå vad som händer i mediebranschen – med våra granskningar, reportage och analyser om journalistik och medier.
Journalisten Plus - detta får du
- Exklusiva granskningar av mediebranschen
- Initierad bevakning av journalistikens villkor
- Fördjupningar och analyser som ger sammanhang
- Intervjuer medbranschens nyckelpersoner
Vill du veta mer om tjänsten? Läs mer om Journalisten Plus här
Hur får Martin Gelin ihop detta: “att gå maktens ärenden är döden för en seriös tidning” och “vi måste också snabbt hitta nya former av offentliga stöd för medier”.
Är det så att hela argumentationen gör skillnad på makthavare? De makthavare Gelin gillar kan man vara beroende av, men utan att han vill kalla det beroende? Medans man inte ska vara beroende av makthavare som Gelin inte har politiska sympatier med?
Jag minns från medieforskare – före tiden då dess enda existensberättigande tycks vara att angripa sociala medier och alternativmedia, typ före 2010 – då ansåg det vara ett problem att dagspressmedier hade sina intäkter till 2/3 från annonsörer och 1/3 från sina läsare. Då ansågs dessa medier beroende av sina annonsörer. Ett beroende som av medieforskare ansågs påverka mediernas journalistik i så måtto att de inte vågade skriva sådant som kunde stöta bort annonsörer.
Men idag är tydligen nästan alla medier oberoende om vi ska tro på expertisen och den nyhetsförmedling som gammelmedia sysslar med. Inte minst oberoende är de som får statligt stöd. Och allra mest oberoende är de medier i forna öststaterna som får statligt stöd av USAs National Endowment for Democracy. Mer oberoende än så kan man tydligen inte bli enligt dagens definition av oberoende.
Därför skulle jag önska att Martin Gelin var tydlig med vad han menar “gå maktens ärenden” och vilka politikers offentliga stöd han önskar.