Vi måste utmana våra fördomar om kön
Idag måndag 19 november är det den internationellt hånade internationella mansdagen, som löjets skimmer till trots är en viktig påminnelse för oss journalister om vikten av att utmana våra fördomar om kön. För visst hyser också vi sådana – men de tar sig inte alltid uttryck på det sätt man förväntar sig.
På kultur- och ledarsidorna finns till exempel en påtagligt starkare lockelse i att kritisera det upplevda patriarkatet och maktens män, än att analysera och debattera varför män är överrepresenterade i självmordsstatistiken, varför bara tonårsflickor erbjuds allmän HPV-vaccination, eller hur vanligt sexuella trakasserier mot unga nyutexaminerade män är på arbetsplatserna, för att bara föreslå några ämnen.
En jämställd bevakning handlar dock inte bara om att belysa könsrelaterade problem med ungefär lika många artiklar om män och pojkar respektive kvinnor och flickor. Det är minst lika viktigt att inte ge intervju- och granskningsobjekten några särskilda förmåner på grund av deras kön.
Men har ni tänkt på hur ofta mäktiga, kända och inflytelserika kvinnor kommer undan med sådant som högprofilerade män aldrig skulle göra nuförtiden? Låt oss kalla fenomenet Lex Michelle Obama, för ingenstans är denna trend så tydlig som i den pågående bevakningen av USA:s före detta First Lady.
Här har vi alltså en redan rik kvinna som fått en fullständigt obscen summa pengar, över en halv miljard svenska kronor, för att skriva en bok. Redan där kan man ju börja fyra av de kritiska frågorna: behöver du och Barack verkligen mer cash? Kommer ni att skänka allt till välgörenhet? Hur exakt då, och hur mycket ryker i skatt, och hur kom ni överens om uppdelningen? Den popstjärneliknande författarturnén på jättearenor runt om i världen – går intäkterna från de saftiga biljettpriserna till välgörenhet, eller direkt ned i parets fickor?
Sedan har vi fru Obamas orimliga – för att inte säga direkt pressfrihetsfientliga – lista över förbjudna journalistfrågor. Allt om politik är off limits, vilket ju är helt uppåt väggarna eftersom hennes globala berömmelse baseras på tiden i världens politiska maktcentrum, Vita huset. Det är också en anmärkningsvärt ansvarslös hållning med tanke på den politiska krutdurk till tid vi befinner oss i, inte minst i Trump-land.
Den rimliga responsen från varje publicistisk produkt med ryggrad är förstås inte att lägga sig platt för förbudslistan (vilket allt från svenska dagstidningar till internationella modemagasin sorgligt nog gjort). Istället bör man väl antingen säga nej tack till intervjun, eller dyka upp och enbart ställa frågor om just politik tills man blir utkastad – och sedan publicera en kritisk artikel om det?
Ur ett större perspektiv är spridandet av ex-presidentfruns minutiöst konstruerade image också problematiskt; det handlar om retuscherade bilder med aldrig stelnade leenden, dyra designkläder och en extremt slätpolerad yta. Vill vi i medierna verkligen reduceras till aggregat för uppbyggandet av personliga varumärken i mångmiljardklass?
Michelle Obama har många svenska motsvarigheter, inte minst damerna Bernadotte, för vilka mediernas mest kritiska fråga brukar lyda: Vem har skapat Er vackra aftonklänning? Låt oss därför högtidlighålla Internationella mansdagen genom att lova oss själva, att inte automatiskt bemöta nästa kvinnliga intervjuobjekt med för journalistiken förödande flathet.
