Krönika

David Isaksson chefredaktör Global Bar Magazine
skicka e-post rss

Vem granskar ”godhetsbranschen”?

3 mars, 2021

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Journalister må var föraktade, men för en grupp är vi fortfarande attraktiva: informatörerna, pressekreterarna och deras privata motsvarighet i PR-konsulterna. För dem är vi fortfarande det bästa som finns för det är genom oss de (i hög grad) mäter sin framgång.

Såsom redaktör sedan ett knappt år tillbaka är jag föremål för ett stort antal uppvaktningar av detta slag. De kommer från myndigheter, företag, forskare – och inte minst – från organisationer inom det som brukar kallas civilsamhället. 

Civilsamhället står principiellt för det goda i samhället (godhetsbranschen brukar jag ibland säga), så länge det inte briserar skandaler som den kring Johan af Donner, eller om organisationen har muslimsk koppling (ajabaja!). I övrigt är det i stort sett tyst.

Att antalet PR-konsulter och informatörer blir allt fler, samtidigt som de som ska granska det som sprids blir färre är ett välbekant faktum. På varje medicinreporter i Sverige går det gissningsvis minst tjugo informatörer och PR-konsulter. När det gäller godhetsfrågor är situationen snarlik. Finns det ens en enda journalist i Sverige som har tid att regelbundet bevaka denna samhällssektor? Sannolikt inte. 

Tvärtom så sker allt mer journalistiskt arbete i symbios med civilsamhället, vilket inte är så konstigt när stora organisationer som Human Rights Watch eller Greenpeace (men också svenska organisationer) har större resurser än många redaktioner när det gäller att avslöja missförhållanden, samtidigt som många journalister är beroende av dessa organisationer för att få tillgång till människor som kan berätta om vad som händer ”långt där borta”.

Många organisationer har dessutom en stor kommersiell apparat som har som mål att få in pengar – och då gäller det att trycka på rätt knappar. 

Bilder på bedjande barn (”barnet på bilden är enbart en illustration”) ska få oss att tänka på utsatta familjer i Sverige och särskilda flicka-insamlingar (menar till exempel forskaren Maria Eriksson Baaz i en text på DN Debatt i somras) fungerar utmärkt som plånboksöppnare.

Vilket ansvar har då dessa organisationer för att inte själva utarma det demokratiska samtalet? Vad händer när de likt en del fackliga organisationer gör om sina medlemstidningar till PR-produkter och lägger allt fokus på insamling? Hur vet vi att de inte överdriver antalet utsatta, svältande eller gravida tonårsflickor – allt för den goda sakens skull?

Svaret på problemet är förstås mer journalistik. Inte av slaget sponsrade tävlingar typ ”Vem gör bästa cancer-reportaget?”, utan genom att organisationerna själva bjuder in till granskning och problematisering (till exempel när det gäller den egna mångfalden).

Ibland tänker jag att vi borde införa en särskild informatörsskatt som skulle gå till journalistik (skulle bli en tydlig koppling till mediestödet). Men så länge det inte låter sig göras så vill jag uppmana alla ”godhetschefer”: Köp rejält med prenumerationer på riktiga tidningar till era duktiga medarbetare!

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies